Mitt sätt att uttrycka mig

Som Jämte och skräckfilmsälskare blev jag överlycklig när jag läste om den nya filmen Psalm 21. Det är mycket riktigt en skräckfilm som utspelar sig i Jämtland och den ökaäda byn Borgvattnet som har en hemsökt prästgård. Nuhar jag sett filmen och reaktionerna är överhängande positiva.

Att den utspelar sig i Borgvattnet är mest en kuliss. Man har använt sig av namnet eftersom det redan finns ett visst intresse för det. Men prästgården (ni vet förståss redan att det är två präster som bär upp storyn?) får vi inte se. Jag tänker inte dra igenom storyn, ni kan läsa på baksidan av dvd:n om det skulle vara så.

Men jag kan säga att filmen rör sig mer på berättarplanet än handlingsplanet. Det händer inte mycket rent konkret, men med många stämningsfulla tillbakablickar får vi se backstoryn. Och som vanligt när en film utspelar sig i glesbygden är människorna kufiska och konstiga.

Men filmen är snygg. Effekterna är riktigt stämningsskapande och ger liv åt en annars aningen tunn story.

Och så måste jag klaga lite grans. Gamla tanter som levt hela sitt liv i den Jämtländska glesbygden talar inte någon form av sydsvensk dialekt. Och personerna i filmen kan inte ens uttala Hammerdal rätt. Det drar ned upplevelsen, även om folk utifrån förmodligen inte bryr sig ett skit.

Nåväl. Höjdpunkten är avtoningen där den unge prästen återigen står i predikstolen. Filmen rider mycket på den kristna tematiken och vare sig man är troende eller inte så är det snyggt.

Jag kan lätt tänka mig se filmen igen. (framför allt för scenen när Henrik konfronteras med sin döde far. Huvva.)

Usch, vad jag skäms för min senaste tidningskrönika. Den var riktigt dålig. Men jag hade deadlinepanik och ingen som helst idé vad jag skulle skriva om. Nåväl. Det övriga skrivande flyter dock på i maklig takt. Romanen bör vara klar nästa vecka och treatment för novellfilmsmanuset ska bli klart innan helgen.

Men dessa mardrömmar blir bara värre. Snart ska jag sluta sova.

Det är lustigt det här med drömmar. Sedan jag var liten har jag drömt om att bli publicerad i en fisketidning. Nu har det hänt, ett reportage med egna bilder och text. Riktigt snyggt blev det. Men jag kan av någon anledning inte glädjas åt det, det är ingen stor grej.

Nu är jag livrädd för att fler drömmar ska gå i uppfyllelse. Tänk om de riktigt stora skulle gå i lås. Vilken tomhet.

Men nu jobbar jag på en novelladaption. Har fått klartecken från författaren (även om handledaren sa att det inte behövdes). Författaren är känd, men inte novellen. Karvar lite i historien för att göra den lite kärleksfullare och obehagligare. Tänker lite NoDo, ondskans mirakel.

Dessutom upptäckte jag en kul grej idag. För 18 kronor får man åka hur mycket stadsbuss som helst under två och en halv timme. Sådant blir jag glad över. Vad är det för fel på mig?

För jag vet inte vilken gång i ordningen har jag drömt mardrömmar hela natten lång. Först dök pappa upp i mina drömmar som vanligt, men den här gången var han nykter.

Sedan befann jag mig i ett hus någonstans där jag bodde med en äldre man och hans fru som var sinnessjuk. Det visade han sig också vara. Han hade en massa barn i en hönsgård som han utnyttjade och lät arbeta över sin förmåga.  När jag drog honom hårt i håret följde skinnet med.  Men när jag dödat honom dök bara fler kopior av honom upp. Barnen var såklart hjärntvättade och ville inte fly.

Nåväl. Idag ska jag ut till havet och åka skidor på isen. Det ska bli en skön avkoppling eftersom jag är klar med alla skoluppgifter och har tre hela dagar på mig att göra klart jobbet som släpar.

En hund är bästa terapin.

Först gick mobilen sönder och sedan blev min cykel stulen. Tjoho!

Och det hela botade jag med en praktfylla som varade i två dygn. Jag har kommit fram till att jag inte dricker för skojs skull, utan för att dämpa min ångest. Visst, det skulle väl gå bättre om jag lät medicinen verka i fred, men mot ensamhet hjälper inga tabletter. Visst, det gör inte alkohol heller, men för ett kort tag känner man åtminstone ingenting.

Nu väntar en ny vecka. Jag ska vara lite hundvakt och pimpla lite. Utöver det måste jag ta tag i jobbet som släpar, ta tag i romanen igen och börja skriva mitt novellfilmsmanus. Borde, måste, behöver.

Jag skulle behöva miljöombyte, eller ialla fall någon. Någon.

Jag gick ut själv i går. Hade lite förfest innan jag gick på lokal. Det var lite folk ute, men efter ett tag såg en kille jag kände igen. Jag gick fram och presenterade mig och bjöds att sitta ned. Det var ett skönt gäng som hade ruggigt bra humor.

Efter ett tag kom två medelålders män och satte sig. Den ene var trevlig men den andre började sparka mig på smalbenet. Han sa att han inte tyckte om mig eftersom jag satt och log. Jag sade åt honom att jag inte tyckte om hans uppträdande, och eftersom han lagt sig i vårat samtal var det bäst om han gick. Han fortsatte vara stor i käften, fortsatte gå på om hur illa han tyckte om mig. Då fick en av tjejerna nog. Hon satte sig bredvid honom och gav honom en rejäl uppsträckning. Då blev han spak och strax därpå hämtade hans vänner honom.  Det är andra krogbesöket i rad som folk oprovocerat velat bråka med mig.

Resten av kvällen blev rolig. En tjej som jobbar på systemet kände igen mig och hälsade. Det kändes… skumt.

Nu har jag skrivarvecka. Jag har slut på uppgifter. Den här utbildningen är bra men har alldeles för lågt tempo. Kommande en och en halv vecka får jag ägna åt min roman. More to come about that, förhoppningsvis.

Jag tittade lite på Tyra Banks show idag.

Gästen var en ung flicka som tyckte sig ha för små bröst. Hon ville göra ett implantat. Tyra pekade på sina bröst. ”Titta, sa hon. Jag har stora bröst. Jag får inte vänner bara för att jag har stora bröst.”

Nej, Tyra. Du har ett fett kontrakt, tv-program och en glittrande modellkarriär som ger dig vänner.

Sedan fortsätter Tyra: ”Och det är faktiskt inta alla killar som gillar stora bröst. Även om jag önskade att alla gjorde det.”

Vilken tröst det måste vara för gästen.