Mitt sätt att uttrycka mig

Filmproducenten dök aldrig upp igår. Grrr… Jag fick en luddig förklaring, och eftersom jag varken har ryggrad eller stolthet så ska jag ge honom en andra chans.

Men uppträdandet gick bra igår. Det var lite folk, men de som var där uppskattade gigiet. Jag var jävligt bitter, och det lät jag publiken veta. Men de tycks ha tyckt om det.

Jag såg House of Wax igår. Det är lite kul att Paris Hilton användes som stort namn i tidningen, som om hon skulle vara en huvudroll. Hon spelade en rätt obetydlig biroll, trots allt. Men det där vet ni. Idén var rätt kul, men det blev lite för mycket ”mamma hatade mig så nu måste jag hämnas på andra”, och spring-och-jaga-med-kniv för min del. En sak jag inte förstod i slutet av filmen, är när brunetten slitit sig loss från mördaren. Varför springer hon upp på övervåningen i ett hus som smälter, istället för att gå ut genom dörren?

Nåväl. Idag ska jag träffa en filmproducent. Jag ska försöka övertyga honom om att jag ska skriva manus till hans kommande film.

Ikväll uppträder jag på Krogen, Ålidhem Umeå. Sista gången för i år. Nästa år blir konceptet lite roligare.

Jag hade ett rätt kul projekt. Nästan i hamn. Jag hade nästan börjat glatt mig.  Men vis av erfarenheten berättade jag inte för särskilt många. För det blir så pinsamt när det skiter sig.

I början var det en pjäs och en sång. Uppdragsgivaren bad mig till och med att skicka mer material. Vilket jag gjorde. Tillslut bestämde dom sig för en pjäs, vilket ändå kändes kul. Jag skulle få en antal biljetter till föreställningen samt ett väldigt fint honorar. Jag hade redan börjat glädja mig åt de hål som skulle fyllas av lönen.

Men naturligtvis hann verkligheten ikapp. Dom bestämde sig för att skriva ett eget manus av min idé. Smart av dem, då slapp de ju betala mig något. Och några biljetter har jag inte sett röken av. Jag är å andra sidan inte intresserad längre.  Mitt namn kommer stå i programmet, men bara under idé.

Först blev jag arg, sedan besviken och sedan gick väl luften ur. Det är inte så mycket personerna i sig jag är arg på, utan moment 22. Flera gånger har jag varit nära, men sedan fått dörren rakt i ansiktet.

De tyckte jag skulle komma förbi och prata, ifall de ville samarbeta i framtiden. Det blir inget av. Framtiden för mig har alltid varit avlägsen. De projekt jag inte håller i handen för tillfället är ointressanta.

Men, men. Spännande möte i morgon. Men jag tänker inte hoppas på något. Hopp och drömmar är bitterhetens grogrund.

Så där. Monologen är färdigskriven, och nu handlar det bara om att repa in den. Tog med en del gammalt och fogade in i lite nya tankar. Men det känns inte så jävla peppande att repa för torsdag. Förmodligen blir det max tolv personer som kommer och tittar. Vem bryr sig?
Men efter nyår händer det grejer, det blir kul.

Det går lite trögt idag. Jag sitter och filar på ett nytt stand-upmanus, men det vill inte lossna riktigt. Har kollat lite klipp på youtube, har läst nästan alla dagstidningar på nätet, men ändå. Så nu tar jag till det klassiska knepet: jag skiter i det. Jag stänger av datorn och går iväg, gör något annat. Då brukar ideérna komma.