Jag är uppe i lite av en Woody Allen-period just nu och idag så såg jag ytterligare en av hans tidiga komedier, nämligen Sleeper. Filmen handlar om Miles Monroe (Woody Allen) som 1973 blir nedfryst och sedan återupplivad av några forskare 200 år senare. Monroe dras då ovilligt in en rörelse som vill göra uppror emot den totaliära stat som råder.

I vanlig tidig Woody Allen-anda så är det slapstick blandat med punchlines som gäller och det mesta är väldigt roligt, Allen använder framtiden som ett sätt att kunna göra satir på dagens samhälle och det funkar riktigt bra. Personligen så tycker jag framförallt att det är hans verbala humor som är allra roligast men ibland funkar även slapsticken riktigt bra. Allen är så klart alldeles utmärkt i huvudrollen men även Diane Keaton är riktigt bra och de fortsatte att göra många filmer tillsammans (bland annat mästerverket Manhattan). Jag vill även passa på att slå ett slag för den jazziga musiken som passade perfekt. Det är helt enkelt en mycket underhållande och rolig filmer som bjuder på en hel del minnesvärda och mycket roliga scener.

7/10

Återigen så levererar Woody Allen en bra film. Jag tycker det är imponerande att han kan hålla så hög klass på många av sina filmer trots att han nästan har gjort en film om året sedan 68. Filmen växlar mellan två historier, dels handlar den om om en rik och känd ögonläkare vid namn Judah Rosenthal (Martin Landau) som är otrogen mot sin fru och hans älskarinna börjar hota med att avslöja deras affär om han inte skiljer sig ifrån sin fru. Den andra delen handlar om Cliff Stern (Woody Allen), en dokumentärfilmare som en dag erbjuds att göra en dokumentär om sin frus bror, en känd tv-producent som Cliff ogillar starkt, och på inspelningsplatsen så träffar han en kvinna som han blir förälskad i.

Detta är en av de mörkare filmerna som jag har sett av Allen och filmen behandlar bland annat ämnen som guds existens och hur han väljer att straffa folk. Som vanligt så är manuset på topp, är det någonting som Allen framför allt är riktigt duktig på så är det att skriva manus och dialog. Filmen är ett drama men bjuder på en hel del roliga tillfällen också, mest tack vare Allens karaktär som slänger ur sig en hel del kul vilket lättar upp stämningen i en annars ganska mörk film. Karaktärerna är också mycket bra och intressanta och filmen känns typiskt Woody Allen på alla sätt och vis. Det är en bra, underhållande och engagerande film som i slutändan ger en lite att fundera på.

7/10

Många filmer har under årens gång försökt porträttera helvetet under Vietnamnkriget på film, somliga har lyckats och andra inte. Chris Taylor (Charlie Sheen) är en ung grabb som valde att hoppa av college för att ställa upp frivilligt i Vietnam, han hamnar i en pluton där han dels märker att han är obetydlig men också där det visar sig att två officerare har delat upp soldaterna i två grupper. Under krigets gång så inser Chris att han inte bara slåss emot vietnameserna men också sina egna kamrater.

Det första man märker i filmen är att Charlie Sheen faktiskt är bra, det är lite synd att han valde att första sin karriär med alla skitfilmer. Resten av skådespelarna är också mycket bra och det är ett imponerande gäng skådespelare som har ställt upp beståendes av bland annat en ung Forest Whitaker, Johnny Depp och Willem Dafoe. Stämningen är perfekt och man varvar dystra och hårda scener ute i djungeln med lite mer lättsamma stunder i tälten där soldaterna spenderar kvällarna med att festa och det skapar en trevlig kontrast. Dialogen är bra och underhållande och filmen bjuder på en del minnesvärda scener. Särskilt en scen där plutonen kommer till en oskyldig by fann jag särskilt svår att se faktiskt.

Filmen är långt ifrån perfekt men den är mycket bra, den har en fantastisk atmosfär och striderna är riktigt bra. Det är inte den bästa filmen som har gjorts om Vietnam men det är en mycket bra krigsfilm som dock, som så många andra krigsfilmer, blir lite väl löjlig och rentav melodramatisk på sina ställen.

8/10

David Cronenberg är en regissör som jag finner mycket intressant, hans filmer håller en minst sagt varierande kvalité men det finns nästan alltid ett väldigt intressant tema i hans filmer. Liksom i Videodrome och Naked Lunch (som är hans två bästa verk) så utforskar han tankarna bakom alternativa verkligheter och vad som i slutändan är verklighet och vad som inte är. Filmen handlar om världens största spelutvecklare som är på flykt ifrån en mördare och under resan måste, med hjälp av en säkerhetsvakt som skyddar henne, ge sig in i sitt senaste spel för att kolla så att det inte blev skadat under attacken.

Jag gillar storyn men dessvärre så känns karaktärerna tråkiga och ointressanta och man kunde helt enkelt inte bry sig mindre om dem. Även dialogen känns väldigt tveksam på sina ställen och Jude Law känns ganska ”meh” i den ena huvudrollen, som tur är så gör dock Jennifer Jason Leigh bättre ifrån sig samtidigt som skådespelare som Ian Holm och Willem Dafoe bjuder på mycket bra biroller. Filmen har en hel del coola specialeffekter och precis som vanligt så har Cronenberg en hel del obskyra idéer och det är alltid kul att ta del av hans perverterade hjärna. eXistenZ är också ganska ojämn, ibland är den bra och spännande för att sedan mest bli ointressant och en orgie av ganska tveksam dialog. Filmen jobbar dock med ett väldigt intressant tema och i slutet så sitter man där med en del att fundera på. Det är sammanfattningsvis en rätt bra film, Cronenberg är långt ifrån den höga nivå som han hade på 80-talet men också långt ifrån den bottenlåga nivån som han nådde med Crash tre år innan eXistenZ.

6/10

Jag… vet inte riktigt vad jag ska skriva just nu. ”Kanojo to kanojo no neko” eller ”She and her cat” som den heter på engelska är en animerad kortfilm. Filmen utspelar sig under tre årstider och handlar om en katt (och kanske världens sötaste katt dessutom) och dennes ägare och deras relation. Det är en vacker film, stilfult tecknad och att den är svartvit bygger upp en riktigt mysig atmosfär och jag tycker att den fångar stadskänslan alldeles utmärkt. Det är också imponerande hur mycket man kan berätta på bara fem minuter.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska sätta för betyg på filmen, inte alls. Den är vacker och mysig och jag gillade den. Det får nog bli en sjua. Den kanske växer ju mer jag funderar på den eller ser om den, vem vet. Tack för tipset John. ^^

7/10

Just komedi känns som en genre som är ganska svår att lyckas i. Woody Allen är dock en man som aldrig slutar upp med att få mig att skratta. Take the money and run är den första filmen som Allen både skrev, regisserade och hade huvudrollen i (vilket visade sig vara en lysande formula som skulle hålla i sig genom åren) och han hade tidigare bara gjort en film. Filmen är gjord som en dokumentär om den misslyckade tjuven Virgil Starkwells liv men precis som i ”Modern Times” (som jag skrev om igår) så är storyn snarare där för att kunna knyta ihop diverse sketcher och skämt än för att berätta någonting.

Precis som man kan förvänta sig av Woody Allens tidiga filmer så är den fruktansvärt rolig på sina ställen om än lite ojämn. Allen får till väldigt många riktigt, riktigt roliga skämt men somliga faller också ganska platt. Filmen rör sig dock i ett väldigt snabbt tempo och hoppar konstant mellan olika sketcher och de allra flesta är roliga. Exempelvis när Allens karaktär försöker råna en bank och har stavat fel på lappen som han har skrivit hotet på är lysande och likaså när han bestämmer sig för att köra över en utpressare i hennes hus. Filmen känns dock också ganska slarvig på sina ställen och man märker att Allen inte var riktigt hemma i sitsen som regissör än, men trots det så är filmen riktigt rolig, charmig och framför allt underhållande.

7/10

Jag måste erkänna att jag tidigare inte har sett någon film av Chaplin, vilket jag finner ganska störande och faktiskt även lite smått pinsamt då Chaplin tillhör allmänbildningen. Jag bestämde mig därmed för att se Modern Times, som räknas som ett av hans stora mästerverk. Först och främst bör nämnas att filmens plot är extremt minimal, det känns snarare som att storyn slängdes ihop för att hålla ihop diverse sketcher, men det gör absolut ingenting.

Filmen är underhållande ifrån början till slut, den bjuder på många klassiska (och lysande) scener tillsammans med den kanske mest välkända filmkaraktären genom tiderna. Även musiken är klassisk och det är imponerande att Chaplin var riktigt duktig på så många olika saker. Chaplins genialitet genomsyrar varenda scen i filmen och den känns långt före sin tid och dess samhällskritik är minst lika relevant idag som den var 1936.

En annan intressant sak är att detta var den sista stumfilmen, även om den inte är helt och hållet ”stum” så sker alla konversationer mellan människor via dialogrutor. Att Chaplin är lysande i huvudrollen är väl ingen hemlighet och trots att slapstick-humor inte är någonting som jag finner jätteroligt så är filmen rolig hela tiden. Att filmen dessutom är tydligt influerad av Metropolis (ett mästerverk av Fritz Lang) gör det inte sämre direkt. Det är helt enkelt en klassiker som alla bör se och en riktigt bra och kanske framför allt viktig film samtidigt som den ger en inblick i vilken konstnär Chaplin var. Nu återstår det bara att se fler av hans filmer.

8/10

Jag såg faktiskt första halvan av den här filmen redan för ett halvår sedan, för att sedan upptäcka att jag saknade den sista halvan, vilket inte var någon höjdare. Jag har inte förens nu haft en chans att se hela och det var onekligen på tiden. Stanley Kubrick är en av mina favoritregissörer och jag imponeras ständigt av hans filmer. Lolita är en av hans svagare filmer men fortfarande mycket bra. Jag har inte läst romanen (har dock planer på att göra det inom en ganska snar framtid) men vad jag har förstått så skiljer sig filmen och boken ifrån varandra väldigt mycket. På det tekniska planet så är filmen så klart helt perfekt, som vanligt när det gäller Kubrick. Det svartvita fotot är väldigt vackert, tempot är perfekt och kameran är fascinerande. Filmen känns också ganska vågad för att vara ifrån 1962 och det subtila fokuset på det sexuella är lysande och fungerar för filmens fördel.

Skådespelarna är alla riktigt bra men det är tre stycken som sticker ut extra tydligt, James Mason i huvudrollen är perfekt och Shelley Winters likaså samtidigt som Peter Sellers är fullkomligt lysande som Quilty. Kubrick gjorde också ett ganska vågat beslut när han bestämde sig för att ha slutet av filmen först, vilket funkar otroligt bra och trots att man redan vet hur det slutar så vill man veta vilka händelser som leder fram till slutet så man sitter engagerad hela tiden. Även musiken bör nämnas då den är riktigt bra och sätter stämningen perfekt tillsammans med miljöerna. Kubrick lämnar mig än en gång allt annat än besviken och jag är glad att jag äntligen fick en chans att se den sista halvan (och även se om den första halvan), nu har jag bara tre långfilmer kvar att se av Kubrick.

8/10

Dagens första film fick bli The Tenant, en thriller av Roman Polanski. Polanski är en regissör som jag, trots att jag inte har sett fler än fyra av hans filmer, gillar väldigt mycket. Chinatown är en av mina absoluta favoritfilmer, Pianisten likaså och Knife in The Water är fruktansvärt cool den också. Detta är dock den första thriller/skräckfilmen som jag har sett av honom och jag måste säga att jag trots allt är lite smått besviken då jag hade förväntat mig mer. The Tenant handlar om Trelkovsky (utmärkt spelad av Polanski), en man som är på jakt efter en lägenhet, och den enda han kan få tag på är en lägenhet vars förra ägare begick självmord. Så han flyttar in men snart så inser han att det är någonting mystiskt med både lägenheten och grannarna.

Stämningen, som är bland det viktigaste i thrillers och skräckfilmer, är alldeles lysande ifrån första bildrutan till den sista. Polanski bygger upp en fantastisk atmosfär med stämningsfull musik och vackert foto av Sven Nykvist. Skådespelet är mycket bra men dubbningen lämnar tyvärr en del att önska i vissa fall, det stör dock inte så mycket. Manuset är bra och intressant men också förvirrande, det krävs en hel del av tittaren och i slutändan lämnas man med fler frågor än när man började. Det är dock också lite av grejen med psykologiska thrillers, vill jag påstå. Det känns dock som att det saknas någonting men det är fortfarande en bra film, men jag hade förväntat mig lite mer av Polanski, fast å andra sidan så känns det som en sådan film som växer varje gång man ser om den.

7/10

Först bör väl nämnas att jag aldrig har varit särskilt intresserad av kampsportsfilmer, jag vet faktiskt inte varför. Därmed är det här den första kung fu-filmen som jag har sett och jag måste säga att jag är positivt överraskad. Filmen handlar om en döende gammal mästare och på sin dödsbädd så ber han sin elev att utföra en sista önskan åt honom: han vill att eleven skall leta upp hans fem tidigare elever och se vad dem har för sig. Det finns dock ett problem, dessa elever har alla blivit tränade i varsin unik stil av kung-fu baserad på ett giftigt djur: Toad, Snake, Centipede, Scorpion och Lizard. Den unge eleven är dessutom alldeles för svag för att besegra någon av dem själv så han måste lista ut vem av dem som är god och alliera sig med denne för att förgöra de återstående fyra.

Det är ingen plot som får en att höja på ögonbrynen men den duger och utgör grunden för en väldigt underhållande film. Tekniskt sett så är den onekligen imponerande och den rör sig i ett rasande tempo kombinerat med snabb klippning och väldigt mycket kameraarbete. Dialogen lämnar dock mycket att önska, den är oftast en skymf emot tittarna med hjärna då karaktärerna gärna känner för att berätta vad som händer, trots att det inte är några problem att räkna ut själv om man har hållit sig vaken. Å andra sidan så är det ju onekligen charmigt, särskilt när det kombineras med fullkomligt absurda ljudeffekter och ologiskt beteende ifrån samtliga karaktärer, och det funkar. Jag vill också passa på och slå ett slag för musiken som är mycket trevlig. Än så länge så har jag dock inte skrivit något om striderna, som är det viktigaste i en kampsportsfilm, men jag kan garantera att dem är mycket bra. Koreografin är fantastisk och det är kul att se kämparna slåss med de olika stilarna. Så sammanfattningsvis kan man väl säga att det är en fruktansvärt underhållande film och jag kommer definitivt se fler filmer av detta slag.

7/10