Få saker här i världen intresserar mig lika mycket som rymden och allt som hör därtill. Ända sedan jag som barn förälskade mig i Star Wars så har SCI-FI varit någonting som jag funnit fascinerande och spännande. 2001 är utan tvekan den ultimata SCI-Fi-filmen i mina ögon och när jag såg den för första gången så älskade jag den inte bara vid första ögonkastet utan det var dessutom den filmen som hjälpte till att ta mitt filmtittande till en ny nivå. Den blev genast min favoritfilm och sedan jag såg den för första gången så har jag sett den ytterligare ett antal gånger och det är fortfarande min absoluta favoritfilm. Eftersom det idag är 10 år sedan geniet Stanley Kubrick dog så kände jag för att hedra honom med att se hans främsta verk, 2001: A space Odyssey.

Filmen tar oss på en lång resa med sin start vid människornas begynnelse. Här får vi följa ett gäng primater som ser ut att leva till synes vanliga liv, men en dag så dyker plötsligt en mystisk monolit upp och helt plötsligt börjar primaterna använda redskap och gå på två ben. Efter det så hoppar man i tiden till 2001 och då har man på månen grävt fram en likadan monolit men den här skickar iväg en signal till Jupiter och man bestämmer sig för att skicka iväg en forskningsexpedition på fem personer och en superdator för att undersöka vart signalen leder.

Det är en fascinerande film. Intrigen må låta simpel men filmen presenterar en hel del komplexa och intressanta frågor och första gången jag såg den så satt jag som ett frågetecken i slutändan. Nu när jag har sett den flera gånger så har stora delar av filmen klarnat för mig men det är fortfarande några enstaka scener som jag finner smått mystiska och varje gång jag ser filmen så upptäcker jag nya saker, jag tror dock aldrig att jag kommer förstå filmen helt och hållet. Trots att jag inte förstod mycket första gången så var jag dock likväl fullkomligt uppslukad av vad som visades på skärmen och det är tack vare det fantastiska hantverket. Ifrån första scenen till sista så är atmosfären otroligt tät. Fotot är bland det snyggaste jag har skådat och specialeffekterna står i en klass för sig och det trots att filmen är runt 40 år (!)gammal.

Dessutom är känns filmen väldigt realistisk, det är förmodligen den mest realistiska science-fiction-filmen som har gjorts. Kubrick gjorde, precis som alltid, enormt mycket förundersökningar innan han satte igång med inspelningen och hans vanliga öga för detaljer finns överallt. I rymden så är det inget ljud alls, rymdbaserna och de stora rymdskeppen roterar för att kunna skapa gravitation, i dem små skeppen så har man skor som gör att man har fotfäste och rymdtoaletterna har långa instruktioner om hur dem skall användas, alla sådana saker hjälper till att bygga en känsla av att det här är ingen omöjlighet. Specialeffekterna är, som jag tidigare nämnde, helt lysande, många av dem hade jag aldrig kunnat räkna ut om det inte varit för en väldigt intressant dokumentär på youtube och många kan jag fortfarande inte förstå hur han har gjort. Att filmen dessutom gjordes innan människan hade landat på månen gör det hela bara ännu mer imponerande.

Utöver det så är fotot lika fantastiskt som i alla Kubricks filmer, är det någonting som Kubrick verkligen förstod så var det foto. Scenerna i Afrika är enastående och antalet scener som gör mig mållös är många. Detta sker dock också med hjälp av det otroligt passande ljudet. Vem skulle kunna tro att klassisk musik och SCI-Fi funkar så bra? Att se sateliter flyta omkring i rymden och rymdstationer stillsamt rotera till The Blue Danube av Johann Strauß är oerhört vackert och fridfullt. All musik i filmen är perfekt och likaså är övriga ljudeffekter. Att skippa allt ljud förutom tunga andetag när Bowman och Poole rör sig i sina rymddräkter är fantastiskt och Kubrick använder många liknande saker för att sätta en speciell stämning i vissa scener.

Som om inte det vore nog så bjuder filmen också på en av filmhistoriens mest skrämmande antagonister, att man kan få ett rött öga på en vägg att inge så mycket skräck är för mig helt oförståligt men också inspirerande. I filmen så finns också det kanske vackraste och mest hemska mordet i filmhistorien och man sitter där med en hel dos av både sorg och medlidande, fastän man inte borde. Någonting som också bör nämnas är berättarformen i filmen. Kubrick talade ofta om att han ville förändra filmmediet och 2001: A Space Odyssey är hans bästa försök till att göra just detta, även om han i hans egna ögon inte tog det tillräckligt långt. I filmen så har Kubrick valt att inte berätta särskilt mycket med ord utan snarare med bilder, den första dialogen kommer exempelvis 25 minuter in i filmen och i stora partier av filmen så är det ingen dialog alls, bara bilder och ljud. För tittaren förklaras inte särskilt mycket utan Kubrick lämnar filmen att tolkas av åskådaren, vilket kan kännas ovant men det är också mycket belönande.

Som ni märker så kan jag skriva mängder av text om 2001: A Space Odyssey. Det är någonting med filmen som aldrig slutar att fascinerar mig, någonting som hela tiden gör att jag vill återvända och se den igen. Den ställer också en hel del intressanta frågor som ”finns det intelligent liv på andra ställen än jorden?”, ”vartifrån kommer vi?”, ”vad händer när vi stöter på intelligent liv” och många fler i liknande stil. Den bjuder dessutom på en del intressanta tankeställningar om bland annat förhållandet mellan maskin och människa samt människans utveckling.

Så, som ni har förstått så älskar jag filmen. Jag finner filmen lysande på alla sätt och vis och därmed även fruktansvärt inspirerande för mina planer på filmskapande. Kubrick kanske inte är den mest genialiska filmregissören eller den mest poetiska (dessa två kategorier tävlar snarare Tarkovsky och Bergman om), men han är min favoritregissör. Detta är på grund av hans känsla att skapa otroliga hantverk, hans filmer är alltid tekniska mästerverk. Dessutom så presenterar han alltid intressanta teman med mycket bra skådespel och engagerande historier. 2001 är hans bästa film i mina ögon, det är hans mest annorlunda film och förmodligen den som är svårast att ta till sig men också den som är mest belönande och fascinerande i slutändan.

10/10

En film som är skriven av Charles Bukowski, hur lovande låter inte det egentligen? Bukowski är en av mina favoritförfattare, hans råhet och vardagsrealism kombinerat med simpelt men vackert språk är fascinerande. Dessvärre håller filmen långt ifrån lika hög kvalité som Bukowskis litterära verk. Precis som i hans romaner så handlar filmen om Bukowskis alterego Henry Chinanski och hur detta fyllo spenderar sina dagar med att supa, slåss med bartenders och hänga med fyllon. Det är en enkel men charmig story, den hade nog funkat bättre i bokform dock.

Det bästa med filmen är atmosfären. Råheten ifrån böckerna är perfekt överförd till filmen och det är tack vare ljussättningen och kameraarbetet, det känns lite som man har föreställt sig när man har läst hans romaner. Dessvärre finns det många problem också, manuset känns ganska tråkigt på sina ställen och trots att Chinanski är en intressant karaktär så gör Mickey Rourke ingen särskilt bra tolkning av Bukowski, stundtals funkar det men han har en tendens att spela över en del och man bryr sig aldrig om honom. Dialogen är dock riktigt bra, den känns lika rå och härlig som i romanerna, vilket inte är så konstigt eftersom Bukowski stod för manuset. Det är utan tvekan en helt okej film men det fattas någonting, dialogen och stämningen finns där men mycket mer än så finns tyvärr inte och det är synd. Mycket synd.

6/10

En fransk film-noir med improviserat soundtrack av Miles Davis låter onekligen som ett mästerverk på pappret. Ascenseur pour l’échafaud (eller Hissen upp till galgen som den heter på svenska) var den franske regissören Louis Malles debutfilm och det är onekligen en mycket bra sådan. Filmen handlar om en framgångsrik affärsman som bestämmer sig för att mörda sin chef eftersom han har en affär med dennes fru. Det till synes perfekta mordet visar sig inte vara så perfekt och utlöser en oväntad kedjereaktion.

Det första man märker med filmen är att den känns väldigt Hitchcock-inspirerad, det skulle lika gärna kunna vara en Hitchcock-film, fast på franska då. Med tanke på vilken mästare Hitchock var på thrillers och film-noir så är det verkligen inget negativt, särskilt inte eftersom Malle också bidrar med sin egna stil. Det är en oerhört snygg film. Vackert svartvitt foto med stämningsfull ljussättning och mysiga inspelningsplatser. Detta kombinerat med ett obeskrivligt bra och atmosfäriskt soundtrack av den lysande jazzmusikern Miles Davis skapar en underbar stämning och filmen är helt enkelt en fröjd att se. Utöver det så är skådespelarna mycket bra, storyn är bra och byter riktning hela tiden och man vet aldrig vart den skall ta vägen härnäst.

Det rör sig alltså om en mycket bra, spännande och oerhört vacker fransk film-noir. Det är ett mysterium att Miles Davis bara gjorde ett riktigt filmsoundtrack under hela sin karriär, väldigt synd är det också.

8/10

Jag vet inte hur länge The Prestige har stått i min hylla. Jag köpte den på CDon för 1 kr för flera månader sedan men har inte orkat ta mig tid att se den, detta trots att jag har sagt åt mig själv att det är dags att se lite filmer av Nolan för att kanske få en inblick i vad allt tjat handlar om (The Dark Knight är trots allt en oerhört överskattad film). Ikväll tog jag hur som helst tag i det och såg den och jag är lite smått besviken. The Prestige handlar om två rivaliserande trollkarlar under 1800-talet, Angier (Hugh Jackman) och Borden (Christian Bale), den förstnämnda är mer för underhållningen än för bra trollkonster medans Bales karaktär är raka motsatsen. När Borden lyckas med det perfekta tricket så försöker Angier desperat att finna hemligheten bakom det men hans besatthet går lite för långt.

Först och främst vill jag få det ur vägen, det är ingen dålig film. Nolan kan sitt hantverk, filmen ser rätt bra ut och visst finns det några lite smått spektakulära scener. Problemet med filmen ligger i manuset, det är en väldigt ointressant historia som berättas. Det finns ingen dragningskraft, det är väldigt oengagerande. Karaktärerna är outvecklade och tråkiga och jag kunde inte bry mig mindre om någon av dem under filmens gång. Sen när twistarna börjar dyka upp så sitter man mest och rycker på axlarna och det hela känns ganska ”meh”. Utöver det så var filmen dessutom väldigt tråkig och jag ville mest att den skulle ta slut. Till dess försvar kan jag ju dock nämna att skådespelarna gör ganska bra ifrån sig och även atmosfären känns gedigen, men det spelar ju dessvärre ingen roll när filmen är så oengagerande och tråkig. Jag får väl helt enkelt vända mig till Memento och hoppas att Nolan har lyckats bättre med den.

5/10

1. Mathematics is the language of nature.
2. Everything around us can be represented and understood through numbers.
3. If you graph these numbers, patterns emerge. Therefore: There are patterns everywhere in nature.

Ibland så händer det att man springer på filmer som Pi, filmer som lämnar tittaren omtöcknad och i mitt fall nästan lite mållös. Pi är Darren Aronofskys debutfilm och vilken debut det är! Filmen handlar om Maximillian Cohen, ett matematiskt geni, och hur han försöker finna ett samband mellan börsmarknaden. Ju närmar sitt mål han kommer desto mer uppslukas han av matten och han börjar söka efter det samband som binder ihop hela naturen, vilket inte visar sig vara lätt för hans paranoida hjärna.

Det första man lägger märke till är det gryniga svartvita fotot som sätter stämningen perfekt. Fotot är väldigt, väldigt vackert men också rått och mörkt. Kombinerat med bilden så varvar Aronofsky dels techno-musik och industriella ljudeffekter, jag är verkligen inte ett fan av det förstnämnda men det funkar väldigt bra i Pi och det bygger upp en underbar och fascinerande ljudbild. Storyn är ganska smart men den är framför allt engagerande och spännande, och stundtals fann jag filmen också ganska obehaglig. Skådespelarna sköter sig bra och effekterna är bra. Man märker också en tydlig influens av David Lynch’s kultfilm Eraserhead i Pi, hela filmen doftar Eraserhead men kombinerat med matematik och inte i närheten av lika svår att förstå, och det är ju verkligen inget negativt.

Jag vet inte riktigt hur jag ska sammanfatta det hela. Det är en riktigt, riktigt bra film, på snudd till fantastisk. När jag precis hade sett filmen så var jag mållös, jag saknade ord över hur bra den var och jag var helt övertygad om att den var värd en 9:a, ju mer jag funderar över filmen så känns det dock som en väldigt stark 8:a. En fascinerande film är det hur som helst och atmosfären är något utöver det vanliga.

”Run Forrest, run”. Hur många gånger har man inte hört det citatet ifrån diverse människor? Oavsett om man gillar film eller inte så har de allra flesta sett Forrest Gump och jag tyckte själv att det var aningen pinsamt att jag inte hade sett den förens nu. Nu är det dock gjort, jag har sett det så kallade mästerverket. Vad filmen handlar om är väl alla bekanta med, man får följa den lätt efterblivna Forrest Gump genom hans onekligen händelserika liv. Det är hela tiden väldigt, väldigt sockersött och man kan inte annat än att gilla honom. Problemet är att det nästan går till överdrift och likaså gör storyn.

Tom Hanks är bra och han lyckas fånga Gumps oskyldighet väldigt väl. Det mesta i filmen är bra, men aldrig mer än bra. Filmen är dessutom alldeles för lång och lyckades inte hålla mig engagerad hela tiden. Soundtracket med grupper som Simon and Garfunkel, Rolling Stones och Bob Dylan är dock riktigt, riktigt bra och det absolut bästa i filmen. Det känns aldrig som något mästerverk dock. Visst, man bryr sig om Gump, man tycker synd om honom, man skrattar med honom och man hoppas för honom men det räcker inte riktigt, det känns väldigt framtvingat på något vis. Så ja, det är en bra film men det är verkligen inget mästerverk utan snarare fruktansvärt överskattad.

7/10

Rainer Wenger jobbar som lärare på en skola i Tyskland där dem ska ha en temavecka om politiska system. Wenger som helst av allt vill hålla en kurs om anarkism blir istället ombedd att ta hand om diktatur. Han inleder första lektionen med att fråga eleverna om de tror att en ny diktatur är möjlig i Tyskland varpå dem svarar ett bestämt nej. Wenger bestämmer sig då för visa eleverna hur lätt det är för en fascistisk rörelse att komma igång. Det visar sig snart att det var lättare än beräknat och att det snabbt håller på att gå överstyr.

Jag fann det mycket skrämmande och intressant hur lätt det är att manipulera människor samt hur lätt det är att befästa en stark vi-och-dem-känsla i en grupp. Vad som först var ett oskyldigt skolarbete växer snabbt till ett betydligt mer allvarligt projekt med ungdomar som genast faller för gruppen. Filmen, som är baserad på en verklig händelse, är bra och även lite smått skrämmande. Storyn är simpel men bra och den berättas på ett väldigt straight-forward sätt, den blir aldrig komplicerad eller förvirrande utan den är hela tiden lätt att följa och filmen rör sig i ett snabbt tempo. Utöver det så är skådespelet bra och karaktärerna är realistiska. Jag gillade också fotot, dessvärre gillade jag inte klippningen på en del ställen och även om musiken passade ganska bra så var en del av soundtracket riktigt dåligt. Så sammanfattningsvis är det en bra och engagerande film med ett tankeväckande och lite skrämmande budskap.

7/10

Clint Eastwood har gjort ett antal odödliga rollprestationer i sin långa karriär, iochmed Gran Torino så sätter han dock punkt för sin skådespelarkarriär för att fortsätta med att enbart regissera film i framtiden. Efter att ha sett Gran Torino så är jag övertygad om att det förmodligen blir bäst så. Filmen handlar om Walt Kowalski som är en krigsveteran, rasist och allmänt vresig gubbe som ogillar allt och alla. En kväll så blir Kowalskis granne tvingad av ett gäng att stjäla Kowalskis bil och när han misslyckas så insisterar grannens familj på att han ska få sättas i arbete hos Kowalski. Det leder till att Walt blir lite av en fadersgestalt för grannen och försöker lära honom ett och annat.

Det första problemet med filmen är faktiskt Clint Eastwood, han börjar bli alldeles för gammal och när han morrar åt allting han stör sig på så blir det bara komik av det hela. Det känns även som att Eastwood spelar över lite då och då, men han har definitivt sina ljusa stunder i filmen också. Detta går dock inte säga om resten av skådespelarna som för det mesta varierar mellan dåliga och mediokra, med något enstaka undantag. Utöver det så känns dialogen fruktansvärt dålig på sina ställen (särskilt ett parti då grannflickan håller på att bli våldtagen av ett gäng gör sig påmind) och när karaktärerna säger uppenbara saker högt för sig själva så blir det återigen lite löjligt, att Eastwood dessutom bjuder på ett rasistiskt påhopp i så gott som varenda mening känns lite väl överdrivet. Själva storyn känns ganska tråkig också, det är den typiska gammal-man-har-något-att-lära-ungdom-men-lär-sig-i-slutändan-något-av-ungdomen som man har sett tusen gånger förr, men det funkar antar jag. Jag måste dock säga att jag gillar Eastwoods regi, han kan utan tvekan sitt hantverk, synd bara att han valde ett så tråkigt manus. Och nu låter jag förstås väldigt negativ men det är en helt okej film, den är ganska underhållande trots alla uppenbara brister. Eastwood gör nog rätt i att inte agera mer dock, Gran Torino är kanske inte det perfekta avslutet på en lång och bra karriär men den duger.

Betygsmässigt så rör det sig om antingen en stark 5:a eller svag 6:a, jag är inte helt säker.

Day of the fight var Stanley Kubricks första film och han hade tidigare ingen erfarenhet av att regissera film, vilket märks. Day of the fight är en dokumentär som fångar en dag i mellanviktboxaren Walter Cartiers liv. Det är dock inte vilken dag som helst utan på kvällen ska ha han delta i en prestigefylld match emot Bobby James. Dokumentären är 16 minuter lång och rör sig i ett raskt tempo och den enda dialogen i filmen kommer ifrån berättaren som tack vare sitt engagemang faktiskt kan få den annars så väldigt tråkiga dialogen att fungera. Det som är allra bäst med filmen är dock fotot, det märks att Kubrick tidigare jobbade som fotograf för den är riktigt snygg. Så man kan väl sammanfatta det som en bra debut, om än något daterad, och även starten på en fantastisk karriär.

7/10

Ytterligare en film av Woody Allen. Den här skiljer sig dock väldigt mycket ifrån Sleeper. Här har vi återigen en ganska mörk Allen, filmen handlar om en författare som dricker alldeles för mycket alkohol, tar alldeles för många piller och knullar alldeles för många horor. Han har förstört sina äktenskap och sina relationer genom sina böcker där han har skrivit om sin familj och sina förhållande och därmed ställt till det både för sig själv och dem han har skrivit om. Den skola som han tidigare gick på (och även blev utsparkad ifrån) har dock bestämt sig för att hedra Allens karaktär (som för tillfället lider av skrivkramp) och han beger sig på en resa till skolan och under resan så återupplever han gamla minnen.

Filmen är som sagt mörk, det är den första filmen av Allen där jag har hört någon säga ordet ”fuck” (det används väldigt ofta dessutom), vilket känns både annorlunda och lite spännande, samtidigt som det passar in. Man märker också Allens influenser av Bergman, filmen känns väldigt mycket som Smultronstället (fast långt ifrån lika bra), vilket så klart inte är helt fel. Det är en underhållande film med bra karaktärer och bra dialog, den kunde dock varit mycket, mycket bättre. Den håller inte hela vägen ut och den är lite ojämn. Skådespelet är dock bra, det bjuds på många passande rollprestationer och Allen klämmer också in en hel del roliga skämt även om jag ifrån början trodde att den skulle vara roligare. Det känns även som en av Woodys mer vågade filmer till alltifrån språket, till klippningen och uppbyggnad och det är alltid roligt att se.

6/10