Det var otroligt mycket snack om Slumdog Millionaire ett tag, Danny Boyles film tog världen med storm och kammade hem så många som åtta stycken oscars och en mängd andra priser. Jag har haft planer på att se filmen ett bra tag men det har inte blivit av förens nu, trots att jag flera gånger blivit rekommenderad att se den. Att Danny Boyle dessutom har stått för lysande filmer som Trainspotting gjorde bara att mina förväntningar ökade ännu mer och själva idén med ”Vem Vill Bli Miljonär” lät väl även lite smått intressant på pappret. I slutändan så är den dock inte det.

Filmen handlar, för dem som inte vet, om Jamal, en outbildad tonåring ifrån slummen som har lyckats komma till sista frågan i den indiska versionen av ”Vem Vill Bli Miljonär”. Ingen kan självklart acceptera att en fattig 18-åring slår både läkare och advokater och han anklagas för fusk och för polisen så får han gå igenom sin livshistoria för att berätta om hur han kunde svaren till de olika frågorna. Boyle försöker berätta historian på ett nytt vis men i slutändan så är det en väldigt linjär och förutsägbar historia som inte är någonting nytt under solen.

Slumdog är en typisk hollywood-feelgood-film, fast i Indiens slumområden. Den försöker få oss att skratta, gråta och hoppas men vi har sett allting tusentalsgånger förr. Jamal är den snälla, oskuldsfulla pojken med en storbror som börjar jobba för en gangster. Under sin barndom så upplever dem barn som får rinnande tenn i ögonen för att blinda tiggare drar in dubbelt så mycket pengar, bordeller och mord men det det är filmat så att det aldrig känns särskilt hemskt, det känns knappt som att dem har det särskilt illa i slummen. Karaktärerna är dåliga och typiska stereotyper, det är pojken vars stora kärlek har blivit bortförd, flickan som älskar pojken och bara väntar på att han skall komma och rädda henne ifrån hennes elaka man och så är det pojkens bror som förstås är jätteelak genom hela filmen men i slutet går igenom en förvandling och blir en martyr.

Utöver att karaktärerna är stereotyper så är själva storyn väldigt osannolik, vilket jag å andra sidan inte har något problem med men det kunde gjorts så mycket bättre. Inte heller skådespelet var särskilt bra, han som spelade Jamal som 18-åring bjöd i stort sett på ett enda ansiktsuttryck och både han och brodern överspelade en hel del. Fotot är dock riktigt snyggt på sina ställen men själva stilen faller mig inte i smaken i alla scener, även musiken hade jag stundtals ganska svårt för även om den onekligen befäste en speciell känsla.

I slutändan så är det en godkänd film, det är en film som skall få folk att må bra samtidigt som den vill ge (vilket den misslyckas med) lite samhällskritik om hur folket lever i slummen. Den bjuder självfallet på det obligatoriska lyckliga slutet, för trots att Jamal har haft det tufft hela livet och levt i fattigdom så kommer det i slutändan bli bra, bara man har hopp! Det är inte särskilt förvånande att den vann massor av Oscars.

~ by jack on mars 29, 2009. Tagged: Danny Boyle, Film, Slumdog Millionaire