Pink Floyd är, i mina ögon, ett lysande band. Deras diskografi är full av riktigt bra skivor, även om somliga är bättre än andra, och i stort sett alla har förmodligen någon gång hört Another Brick In The Wall (part 2) även om dem kanske inte vet om det. The Wall är dock deras mest överskattade album, Meddle, Atomic Heart Mother, Dark Side of the Moon, Animals och Wish You Were Here är alla starkare album än The Wall och många av Floyds skivor har jag ännu inte hunnit lyssna in mig på. Problemet med The Wall är framför allt att det är en ojämn skiva. Missförstå mig inte, många av låtarna är riktigt bra men det finns också en del som känns ganska ”meh”, det är helt enkelt alldeles för många låtar på albumet för att Floyd skall kunna hålla en jämn kvalité genom hela. I filmversion fungerar dock plattan alldeles utmärkt, och det är filmversionen som jag skall skriva om. Roger Waters (som har skrivit stora delar av Pink Floyds musik) kontaktade Alan Parker och Gerald Scarfe med planerna om att spela in en spelning ifrån Pink Floyds magiska The Wall-tour, men Parker övertalade Waters att göra en spelfilm istället, och så blev det.

The Wall handlar, precis som albumet, om rockmusikern Pink som i sin isolation ifrån omvärlden tar en tur ner i galenskapen. Man får följa honom ifrån hans barndom med sin överbeskyddade mor och far som dog i andra världskriget, till hans liv som vuxen man vars fru är otrogen. Alla dessa saker som han har upplevt blir små tegelstenar i det som senare blir hans inre mur emot resten av världen. Pink Floyd The Wall är dock en ovanlig film, det finns dialog i filmen den är sparsmakad och dialogen är inte av något värde alls. Det är musiken som för historien framåt och man måste lyssna på låttexterna för att förstå vad som händer på skärmen. Detta är ett inte helt vanligt narrativ och tillsammans med mängder av visuella metaforer så kan det bli väldigt förvirrande om man lyssnar på texterna.

Filmen är riktigt, riktigt häftig. Jag har sett den några gånger förr och jag tycker fortfarande att den är riktigt bra. Många av scenerna är lysande och känslofulla, musiken är så klart grym även om några av låtarna inte riktigt håller samma kvalité som andra. Alla låtar ifrån skivan finns inte med och några nya har specialskrivits för filmen för att få det hela att hänga ihop bättre och det funkar väldigt bra. Utöver det så är Gerald Scarfes animationer genialiska. Hans bizzarra och satiriska bilder är fullkomligt briljanta och tillsammans med musiken så byggs det upp en mycket intressant ljudbild och atmosfären är perfekt. Detsamma gäller genom hela filmen, atmosfären är riktigt tät och filmen bjuder på många minnesvärda scener.

Även om Bob Geldof inte har särskilt många rader dialog så porträtterar han Pink perfekt, hans förmåga att uttrycka känslor är slående och jag kan faktiskt inte tänka mig någon som kan spela Pink lika bra. Hela filmen är helt enkelt riktigt bra. Jag förundras ständigt över hur de kan ha kommit på vissa scener och foton. Det är också intressant att Parker, Waters och Scarfe alla är väldigt envisa personligheter, de ger inte gärna med sig och har alla sina egna distinkta vision av det hela. Enligt uppgifter så skall Parker och Waters ha hatat att arbeta med varandra och det var en ganska krävande process. Ur allt detta så har dock ett mindre mästerverk vuxit fram och en, för mig, väldigt inspirerande film som dock kan verka svår att ta till sig och också även förvirrande på grund av dess inte alltför vanliga vis att berätta en historia på.

9/10

~ by jack on mars 16, 2009. Tagged: 1982, ALan Parker, Film, Pink Floyd