Mitt sätt att uttrycka mig

Idag lade jag tennisbollen utanför min grannes dörr. Han har en hund.   Jag ska försöka att inte tänka mer på det.

Jag var ute och promenerade i vårvädret med min kollektivkombo idag. Mitt i en diskussion fick jag syn på något i vägkanten som uppväckte an primitiv glädje i mig. En tennisboll.

Jag avbröt diskussionen och kastade mig ned över bollen. Den var snarare brun än gröngul och dess päls var drenerad med vatten. När jag grep om bollen sipprade brunt vatten över mina fingrar och när jag slängde den i asfalten studsade den stumt. Det blev ett märke i asfalten.

När jag var barn var en tennisboll hårdvaluta. Den hade många användningsområden: bandy, brännboll, kråkjakt eller aport. Om man hittade en tennisboll hade man något att göra hela dagen.

Med bollen i handen gick jag hemåt. Men glädjen kom av sig. Jag kommer inte leka med den. Kanske hade det varit bättre om ett barn hittat bollen än en lillgammal cyniker? Nu kanske jag snuvar något av gårdens barn på flera timmars glad lek?

Ändå fyllde bollen något i mig. Något som snart kommer vara borta.

Jag har lagt bollen på min balkong. Där ska den få torka i solen. Sedan ska jag lägga den någonstans där ett barn eller en hund kan hitta den.

Jag kommer att tänka på tennisbollen i poltergeist.

Dessutom strular det med papper ring min utbildningsansökan. Varför är det alltid så?

…en Satans ängel invid min barm.

Intet nytt under solen. Fick inga nya gig på mötet, även om jag fick en del manusuppdrag, och det är ju alltid kul. Men det enda gig som är inbokat nu är:

16/4, Origo Umeå. 20:00.

Nu drar jag till fjälls och tältar en vecka.

…och snart är staden tom.

Yes, är åter tillbaka. Var nyligen och uppträdde i Riksgränsen. MItt allra nordligaste gig hittills, och om man får tro dem i Gränsen så var det första stand-upgiget där någonsin. Coolt värre.

Jag var riktigt spänd innan, men det gick bra. Det var mycket folk, och även om folk inte skrattade hela tiden så kändes det hela uppskattat. Några personer komfram efteråt och klappade mig på axeln. Sådant värmer. Sedan blev det efterfest som vanligt.

För en vecka sedan gjorde jag audition till Raw Comedy Club. Jag gick inte vidare. Men jag tror att jag var nära. Fast vad vet man? Nåväl, det kommer väl fler chanser.

I morgon har jag möte med chefen och alla komiker på eventbolaget. Det blir en kort post i morgon om kommande gig.

Och när människorna går, så torka bort en tår, katedralens alla djävlar, och tiden bara går. Och går.

Tänk, ett Miramarcitat. Det slog mig förresten att jag fyllt 25. Jag kommer aldrig mer giga som 24-åring.

Och?

Jag uppträde på GASTA (Gävle STand-up Atack) i onsdags. Det var som att komma till ett helt nytt land. Det var ca 60 pers i lokalen, och de var verkligen där för att lyssna på stand-up. Jisses vilken kulturkrock. Tidigare har det alltid känts som om man har stört publiken när man klivit på.

Men det var en dryg resa. Sex timmar ned, och sedan nattåg upp. Fast på sätt och vis var det värt det, ändå.

Så där. Nu har man skumpat fram och tillbaka till Kalix. Det var fantastiskt kul att träffa Anders igen och fira hans 25-års dag. Det var även kul att träffa hans fru och deras son.

Festen var en överraskningsfest och han hade ingen aning om att vi skulle dyka upp. Vi åt gott och umgicks. Sedan drack vi något kopiöst (jag och Anders) fram till sena natten och diskuterade. Anders är teologstudent och en av de intelligentaste människor jag träffat. Vi talade om Gud, Kyrkan, militären, Krig och lite annat som jag inte minns. Som sagt. Vi drack kopiöst.

Dagen därpå tog vi en bilpromenad till Finland och jag tvingades genomgå en nykterhetskontroll av Finska tullen. Då var jag skakis, men jag visade mig vara körduglig.

Skrev en hel del stand-up material på vägen, men inget av det tänker jag använda på onsdag i Gävle. Håller även på att spåna på lite kortfilmsmanus. Jag ska ta tag i ansökan till manusskrivarutbildningen snart.

Lev väl, så länge.

En gång, för jättemånga år sedan (jag var 4 år, ungefär) var jag och morfar ute på ett äventyr. Vi var ute vid en sjö och promenerade, och morfar stötte på en bekant. Dom pratade och pratade och pratade. Till slut blev jag så less att jag skakade på huvudet och sa; och tiden bara springer iväg. Jag minns det inte själv, men jag har fått det återberättat för mig. Min morfar är borta idag, och det är tiden också, känns det som.

Vad har hänt sedan sist? Massor. Inget. Skrivandet ligger inte på is, men ändå i skymundan.  15 mars startar antagningen till Manusutbildningen (men vill jag verkligen gå?) och något skönlitterärt orkar jag inte ta tag i medan mitt manus ligger och väntar på bedömning hos ett förlag. Det känns som om alla är så sönderstressade och opålitliga i bokbranschen. Fan, ge mig ett kuddrum, morfin och några trötta människor så ska jag också bli litterär.

Nåväl. Under tiden satsar jag helhjärtat (hm, nåja) på min stan-up. Vi gigade i Kittelfjäll i Januari. Det var kul. Själva giget var en katastrof: vi uppträdde för ett gäng fulla och hungriga hrf:are (kommentar överflödig) mitt under brinnande buffé. Men det var trevligt att se Kittelfjäll, få hotellfrukost och ligga i rena lakan.

Sedan var vi på turné. www.comedynightlive.se  Hur kul som helst! Lasse Nilsen visade sig vara hur trevlig/rolig som helst, och det var kul att få se Sverige. Hm. Jag trodde att det skulle bli kul i Ö-vik, jag har så bra erfarenheter därifrån, men den här gånger gick det trögare. Nåväl.

I mars då? Tja, 10 mars angör jag Gävle. Sedan är det dimmigt. Det ryktas om en turné, men jag vet inget konkret ännu. Preliminärt ska jag giga i Riksgränsen 22 mars, såvida det inte krockar med turnén. Och OM jag överhuvudtaget ska med. Min chef är lite lynnig, men han är ju söt också.

Nåväl, ha det gott så länge. Titta in snart igen, vem vet, det kanske börjar bli aktivt här en dag.

Filmproducenten dök aldrig upp igår. Grrr… Jag fick en luddig förklaring, och eftersom jag varken har ryggrad eller stolthet så ska jag ge honom en andra chans.

Men uppträdandet gick bra igår. Det var lite folk, men de som var där uppskattade gigiet. Jag var jävligt bitter, och det lät jag publiken veta. Men de tycks ha tyckt om det.

Jag såg House of Wax igår. Det är lite kul att Paris Hilton användes som stort namn i tidningen, som om hon skulle vara en huvudroll. Hon spelade en rätt obetydlig biroll, trots allt. Men det där vet ni. Idén var rätt kul, men det blev lite för mycket ”mamma hatade mig så nu måste jag hämnas på andra”, och spring-och-jaga-med-kniv för min del. En sak jag inte förstod i slutet av filmen, är när brunetten slitit sig loss från mördaren. Varför springer hon upp på övervåningen i ett hus som smälter, istället för att gå ut genom dörren?

Nåväl. Idag ska jag träffa en filmproducent. Jag ska försöka övertyga honom om att jag ska skriva manus till hans kommande film.

Ikväll uppträder jag på Krogen, Ålidhem Umeå. Sista gången för i år. Nästa år blir konceptet lite roligare.

Jag hade ett rätt kul projekt. Nästan i hamn. Jag hade nästan börjat glatt mig.  Men vis av erfarenheten berättade jag inte för särskilt många. För det blir så pinsamt när det skiter sig.

I början var det en pjäs och en sång. Uppdragsgivaren bad mig till och med att skicka mer material. Vilket jag gjorde. Tillslut bestämde dom sig för en pjäs, vilket ändå kändes kul. Jag skulle få en antal biljetter till föreställningen samt ett väldigt fint honorar. Jag hade redan börjat glädja mig åt de hål som skulle fyllas av lönen.

Men naturligtvis hann verkligheten ikapp. Dom bestämde sig för att skriva ett eget manus av min idé. Smart av dem, då slapp de ju betala mig något. Och några biljetter har jag inte sett röken av. Jag är å andra sidan inte intresserad längre.  Mitt namn kommer stå i programmet, men bara under idé.

Först blev jag arg, sedan besviken och sedan gick väl luften ur. Det är inte så mycket personerna i sig jag är arg på, utan moment 22. Flera gånger har jag varit nära, men sedan fått dörren rakt i ansiktet.

De tyckte jag skulle komma förbi och prata, ifall de ville samarbeta i framtiden. Det blir inget av. Framtiden för mig har alltid varit avlägsen. De projekt jag inte håller i handen för tillfället är ointressanta.

Men, men. Spännande möte i morgon. Men jag tänker inte hoppas på något. Hopp och drömmar är bitterhetens grogrund.