Mitt sätt att uttrycka mig

Jag hade ett rätt kul projekt. Nästan i hamn. Jag hade nästan börjat glatt mig.  Men vis av erfarenheten berättade jag inte för särskilt många. För det blir så pinsamt när det skiter sig.

I början var det en pjäs och en sång. Uppdragsgivaren bad mig till och med att skicka mer material. Vilket jag gjorde. Tillslut bestämde dom sig för en pjäs, vilket ändå kändes kul. Jag skulle få en antal biljetter till föreställningen samt ett väldigt fint honorar. Jag hade redan börjat glädja mig åt de hål som skulle fyllas av lönen.

Men naturligtvis hann verkligheten ikapp. Dom bestämde sig för att skriva ett eget manus av min idé. Smart av dem, då slapp de ju betala mig något. Och några biljetter har jag inte sett röken av. Jag är å andra sidan inte intresserad längre.  Mitt namn kommer stå i programmet, men bara under idé.

Först blev jag arg, sedan besviken och sedan gick väl luften ur. Det är inte så mycket personerna i sig jag är arg på, utan moment 22. Flera gånger har jag varit nära, men sedan fått dörren rakt i ansiktet.

De tyckte jag skulle komma förbi och prata, ifall de ville samarbeta i framtiden. Det blir inget av. Framtiden för mig har alltid varit avlägsen. De projekt jag inte håller i handen för tillfället är ointressanta.

Men, men. Spännande möte i morgon. Men jag tänker inte hoppas på något. Hopp och drömmar är bitterhetens grogrund.

This entry was posted on onsdag, 16 december, 2009 at 3:29 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.