Mitt sätt att uttrycka mig

Jag var ute och promenerade i vårvädret med min kollektivkombo idag. Mitt i en diskussion fick jag syn på något i vägkanten som uppväckte an primitiv glädje i mig. En tennisboll.

Jag avbröt diskussionen och kastade mig ned över bollen. Den var snarare brun än gröngul och dess päls var drenerad med vatten. När jag grep om bollen sipprade brunt vatten över mina fingrar och när jag slängde den i asfalten studsade den stumt. Det blev ett märke i asfalten.

När jag var barn var en tennisboll hårdvaluta. Den hade många användningsområden: bandy, brännboll, kråkjakt eller aport. Om man hittade en tennisboll hade man något att göra hela dagen.

Med bollen i handen gick jag hemåt. Men glädjen kom av sig. Jag kommer inte leka med den. Kanske hade det varit bättre om ett barn hittat bollen än en lillgammal cyniker? Nu kanske jag snuvar något av gårdens barn på flera timmars glad lek?

Ändå fyllde bollen något i mig. Något som snart kommer vara borta.

Jag har lagt bollen på min balkong. Där ska den få torka i solen. Sedan ska jag lägga den någonstans där ett barn eller en hund kan hitta den.

Jag kommer att tänka på tennisbollen i poltergeist.

Dessutom strular det med papper ring min utbildningsansökan. Varför är det alltid så?

This entry was posted on söndag, 11 april, 2010 at 1:20 e m and is filed under Uncategorized. You can follow any responses to this entry through the RSS 2.0 feed. You can leave a response, or trackback from your own site.