FilmProjekt nummer 2 – Sundsvalls Fritidsgårdar

Vissa dagar är lite speciella.
Tisdagen den 20e Januari 2009 började med att jag och Thomas (producent och location-ansvarig) skulle bege oss ut på jakt efter det som behövdes för kvällens scener. Man kan tycka att det var lite sent att börja jaga rätt på rekvisitan så sent som på dagen då vi ska filma. Men det enda som behövdes var en säng, lite sugproppar, lite kabel, smink till Kay (Kim) och en väska.
Detta för att kvällens scener skulle utspela sig i Gerhalt Kreckelmanns (Petter) lab. Detta lab ska vara sterilt, men ändå fullt med teknisk utrustning. Thomas och Jag hade redan kollat runt i huset (Domsaga) och hittat en hel del tekniskt mumbojumbo som vi kunde fylla ett par rullvagnar med.

Men det återstod alltså det som jag tidigare nämnde. Så när praktikant Anton (även kameraman) dök upp på plats så lastade vi in oss i en firmabil och tuffade ned på stan. Första stopp Pipeline för att försöka få tag på en tältsäng. Detta inte bara för att det ska se provisoriskt och lite ”öststat” ut hos Kreckelmann, utan även för att sängen ska vara med i en drömsekvens som tar plats mellan de två scenerna och måste därför flyttas med ut till en utomhus-location. Så ju lättare säng desto bättre.
På Pipeline letades det förbrilt efter en tältsäng, av vilket de skulle ha flera, men efter en tripp in i ett kolsvart förråd fyllt med tomflaskor och tomburkar så gavs jakten till slut upp.
Framåt mot Clas Ohlson.
På Clas Ohlson så införkaffade vi lite sugproppar med krokar på, sådan som man har i badrum. Dessa sugproppar skulle vara en del i våra hembygda elektroder. Nästa del till denna uppfinning var kabel. När vi kom till kabelavdelningen så började vi kika på lämpliga kablar, och om någon gick förbi när jag ledde en kabel mot Thomas bröstvårta medan han bekräftade att det nog var en bra tjocklek så blev de nog väldigt förvirrad.
Här började även min förkärlek för ”öststatsorange” att visa sig. En svart och en orange kabel införskaffades och vi gick sen och inhandlade ett par gummihandskar, även dessa i öststatorange.
Next stop Myrorna.
Här hade vi förhoppningar att hitta den perfekta Kreckelmann-väskan samt att vi skulle kunna hitta två par glasögon åt professorn. Glasögonen var inga problem, men tydligen så skänker man inte fräsiga väskor till Myrorna. Den enda väska som kunde duga var ful som stryk men hade lite släng av öststatorange i sin färg, i alla fall om man verkligen vill det. Men vi hade redan planer på att slänga på lite DDR märken på den, för att ge den den sista touchen. Dock var jag inte helnöjd med väskan. Som tur är så hittade Anton två bra par glasögon.
Nu var det dags för sminket.
Tre förvirrade karlar… ok, två förvirrade karlar och en praktikant. Näää, Anton börjar bli karl han med, han fyller ju 18 på första Maj och allt.
Hur som helst, tre förvirrade karlar begav sig in på HMs sminkavdelning. Vi skulle köpa kajal så att vi alltid har kajal på plats när vi filmar och inte måste förlita oss på att någon av tjejerna har med sig en egen kajal som Kim kan låna för att fullborda sin förvandling till Kay.
Hur som helst så var varken jag eller Thomas riktigt säkra på vad vi var ute efter eller vad det hette, och Anton hade fullt schå att skämmas över att bära omkring på en öststatsväska.
Thomas som är lite äldre än mig var rätt säker på att det var kajal vi skulle ha. För säkerhetsskull så skulle jag fråga damen bakom kassan. Det lät så här:
Kris: ”Hej… euhm… vi är från en filminspelning och…. euhm… vi ska köpa smink för en kille ska ha det… han ska liksom ha runt ögonen… så här…. så vi behöver mascara…”
Thomas (viskandes till Kris): ”Kajal..”
Kris: ”Euhm… kajal… ja just det…”
Som tur var så skrattade damen bara och plockade genast fram det vi behövde.
Vi kollade även runt bland hårprodukterna för att försöka hitta något som kunde agera kontaktgel. Vi hittade en perfekt burk, med en påklistrad etikett som lätt kunde plockas bort för att ge burken ett anonymt utseende.
Beväpnade med allt utom säng så begav vi oss tillbaka till bilen, där vi möttes av en parkeringsböter på 500 kronor. Som den körkortslösa människa jag är så hade jag ingen aning om att Thomas gjort en rackare när han parkerat men det kändes och känns fortfarande väldigt jobbigt att han skulle åka på det där när vi fixade grejer till filmen.
Thomas tog nu på sig att fixa en säng till inspelningen medan jag och Anton åkte till Domsaga för att ställa i ordning de två rummen.
Vi skulle nämligen filma en scen som äger rum i ett väntrum också.

Vi började skramla ihop rullvagnar och tekniskt material. Sakta men säkert så bygdes ett fint lab upp framför våra ögon.
Petter dök upp en halvtimme inna utsatt tid och hade med sig ännu mer teknisk utrustning, närmar bestämt två oscilloskop som rundade av labbet väldigt bra.
Pelle (Bengt Bolme, fotograf och allt-i-allo) dök även han upp och även så Thomas, som nu hade med sig en nyinköpt tältsäng. Vi jobbade nu alla med att sätta ihop ett väldigt tjusigt och väldigt knasigt lab.
Pelle blev satt på elektrod-tjänst, något som jag gått bet på, trots min fiffiga lösning med bomull och trälim. Medan labbet färdigställdes dök Kim upp och han började som vanligt med att säga en massa tok, den här gången var det inte hans fel. Men när han skulle välja mat så stod det lite underligt på menyn.
Kim: ”Kris…”
Kris: ”Ja?”
Kim: ”Om feferoni är den här grönsaken…”
Kris: ”Ja?”
Kim: ”Och peperoni är korven…”
Kris: ”Ja?”
Kim: ”Vad är då pfeferoni?”

Producent Thomas fixade med maten medan Petter var väldigt nervös och repeterade repliker med Kim.
Jag och Anton virrade runt som yra höns för att båda bygga med labbet och ställa i ordning ”väntrummet”. Pelle och Thomas var dock klippor som skötte sina uppgifter bättre än vad någon av oss andra skulle kunna ha gjort.
Maten dök upp och ett försök att lugna Petters och Kims nerver gjordes. Sedan var det dags för kvällens första scen, av tre tänkta.
Väntrumsscenen blev bra. Eva (förståndare på Domsaga) hoppade in som en dam i väntrummet som visar sympati för den skadade Kay. Björn (Granlo fritidsgård) hoppade in som den haltande Herr Johansson och Pelle tog på sig en roll som knarkare med gaffad hand. Även Petters kropp fick vara med i denna scen, dock inte hans ansikte.
Den här scenen gick smidigt och satt i en tagning.

Nästa scen… ja… den satt inte i en tagning. Men ack så mycket skratt det blev.
Först och främst så ser Petter ut som en tysk-porrfilmsvariant av Darth Vader.

Med sin läkarrock, sina handskar och en stor bandspelare runt halsen. Detta toppades av med ett litet DDR märke på hans fick och två par glasögon i samma ficka, plus då ständigt ett par glasögon på sig.
Det första vi skulle filma var en master så att jag hela tiden har något att klippa till, detta borde vara en enkel grej, då det bara gäller att ta sig igenom scenen. Inga märkvärdiga insatser behövs utan det kan man plocka från närbilder och andra vinklar.
Denna master verkade dock omöjlig.
När vi för två år sedan filmade Nattens Barn så hade Kim en scen där han skulle säga ”Det verkar som om någon har läst lite för mycket Harry Potter”. En replik som inte verkar allt för svår att säga. Men, allt är i hur man säger det. Efter 26 tagningar och hur mycket skratt som helst så fick vi äntligen en ”Harry Potter” tagning som fungerade, där ingen började skratta.
Nu var det sugproppsscenen hos Kreckelmann som var vårt nya gissel.
Hela scenen såg galen ut och jag kände mig nöjd, för det var så underligt och stämningen tryckt, precis som det skulle varit för Kay på riktigt. När Petter började smörja in Kims bröst med hårgelé som skulle vara kontaktgel, då märktes det att saker skulle kunna börja braka iväg utåt.
Den första sugproppen åkte på plats, och med ett högljudd ”popp!” så åkte allas koncentration ut genom fönstret.
Vi skrattade!
Och skrattade!
Tagning efter tagning.
Visst, det var asroligt varje gång vi bröt ihop, men frustrationen bygdes i mig. Vi hade en till scen kvar efter den här och efter en timmes filmande så hade vi inte tagit oss igenom den första halvan av den första scenen.
Tillråga på allt så hade scenen fått en liten förlängning och lite improvisierade ändringar i manuset var nödvändiga. Petter hade nämligen läst på en scen extra, som egentligen ska ta plats i Kreckelmanns klassrum och inte i labbet. När jag förklarade för Petter att han gjort det så blev han genast mer nervös och arg och på så sätt så lugnade jag honom med ett ”vi löser det” och nu har de två scenerna sammanfogats och jag har börjat med en re-write för att trycka in en extra scen i klassrummet för att förklara en del saker.
Hur som helst.
Skrattanfallen avlöste varandra och det var nog mer nerver än att saker var roliga efter ett tag. Från att ha haft en Kim som var väldigt missnöjd med allt han gjorde förra veckan så hade jag den här veckan en Petter som sa fitta fler gånger än en stenfull punkare. Frustrerad över att inte kunna sina repliker och lite first-time-nervositet så stapplade Petter sig fram. Det som är fascinerande med honom är att han kan vara hur nervös som helst, skrika fitta som om det var hans nemesis och klaga på att han inte ser något i glasögonen. Men när kameran väl rullar och innan han eller Kim bryter ihop så levererar han bättre än vad han själv vet.
Jag trodde att det skulle bli en lite pajig scen om jag ska vara ärlig, jag menar, här ska jag ha Petter brytandes på tyska som en professor och… ja… hur ska detta gå tänkte jag. Men fan, han är Kreckelmann, alltså det är inte Petter jag ser när jag tittar på monitorn. Det är en konstig professor som jag själv blir lite obekväm av. Vilket är jättebra, då känner man med Kay när han sitter och känner sig förvirrad och utlämnad.
Att Petter sen klarar av att leverera detta när han spelar mot en Kim som har en ”elektrod” mitt i pannan under hela deras dialog är ett under. Jag tror ju det faktum är mycket lättare för Kim, han ser aldrig elektroden i sitt huvud och som jag tidigare nämnde så är Petter inte Petter utan han är Kreckelmann när kameran rullar. Dessa två herrar hade bra kemi redan under Nattens Barn men jag ser här igen hur bra de fungerar ihop.
Kanske borde nästa projekt bli en buddy-cop-movie, Petter som den gamle veternanen och Kim som rookien? Nja, det lät jobbigt att behöva filma så mycket scener med de två ihop, skulle ha så ont i magen efter allt skratt.
Hur som helst så kämpade vi oss igenom mastern och gick in på närbilderna, Kim var en klippa. Jag är riktigt imponerad och stolt över honom och det känns som han har tagit upp sin prestation ett steg och jag börjar förstå hans missnöje med förra veckans café-scen. Det blir antagligen så att vi filmar om scenen på cafét, men mer om det i ett annat inlägg.
Petter levererade också utmärkt på närbilderna.
När vi kom till den del av scenen då Kreckelmann ska ge Kay en klocka som han ska kolla på i drömmen så uppdagade det sig för mig och Thomas att vi helt glömt bort att Kay skulle få en klocka på sin arm. Som tur var hade Petter ett armbandsur på sig och vi hade av en ren slump filmat en närbild på när han kollar in sin klocka. Så problemet var löst, och Petter får vara med i fler scener, även om det bara är i formen av sin klocka.
Efter klockan har åkt på så var det dags för Kim att få en mun full med salt.
Som den hängivna regissör jag är så valde jag att först testa det hela själv. Det smakade förjävligt. Men Kim ville att det skulle vara salt på rikigt så att reaktionen blev äkta. Nog blev den äkta alltid, och inte blev det bara en tagning inte, åh nej.
Men det roliga med detta är att efter vi var klara så kom Kim fram till mig och sa att han ville ta om just den reaktionsscenen. Så kanske gillar han salt?
Appropå salt så var det bästa av allt bra Petter spelade in just hur han leverarde ordet ”salt” med en så nöjd min. ”Zalt!”
Men efter att ha tagit oss igenom hela den här scenen (som i ärlighet faktiskt nu var två scener i en) så beslutade vi oss för att lägga ned för kvällen och filma den återstående scenen på lördag innan jag och Kim ska jobba.
Detta ger mig även en chans att titta igenom dalies från kvällens filmande för att se om vi behöver några extra scener.
Allt som allt så är jag väldigt nöjd med kvällens scener, men det känns mer som en komedi än något annat just nu. Men jag är väldigt glad över att Kim hittat vad som jag tycker är Kay, och att Petter har tagit något till sin roll som jag inte alls hade skrivit på pappret. Något som är mycket med vridet och skumt än vad jag skulle kunna fantisera ihop.
Kreckelmann ska vara lite som Dr. Emmet Brown i Back To The Future, nu är han ja… jag hittar inte ens orden. Ni får helt enkelt vänta och se när filmen kommer ut.

/Kris ”sminkexperten” Dybeck