FilmProjekt nummer 2 – Sundsvalls Fritidsgårdar

Morgonen den 10e Januari 2009 var det så dags för den första inspelningsdagen.
Första inspelningsdagen av vadå? kanske en del frågar sig.
Jo det var första inspelningsdagen av Sundsvalls Fritidsgårdars nya filmprojekt.
För två år (ja, tre år är det väl kanske nu eftersom det är 2009) sedan påbörjades ett filmprojekt som hetter Nattens Barn. Det projektet gick från ett litet hobbyprojekt till att vi fick åka runt till tv-stationer och radiostationer för att promota vår lilla film. En film som, när den hade premiär, hade så mycket besökare att några stackare fick sitta i gångarna när de såg på filmen.
Den nya filmen har dock inget namn än, så den heter än så länge bara Filmen.

Hur som helst, tillbaka till den tionde Januari. Första inspelningsdagen. Tidig morgon.
Jag (Kris, regissören och manusförfattaren) hade tagit mig till Åkersvik (Gymnasieskola i stan) där vi skulle filma helgens scener.
Jag hade tänkt ställa i ordning lite innan Pelle (Bengt Bolme i filmen, samt fotograf och allt-i-allo bakom kulisserna) dök upp för att hjälpa mig flytta allt inspelningsmaterial från Domsaga till Åkersvik.
Dock kunde vaktmästaren inte komma in i skolan så vi blev försenade med nästan två timmar, och när jag och Pelle började flytta över saker till Åkersvik så började skådespelarna sakta men säkert strömma in på inspelningsplatsen.

Inte nog med att vi låg efter i schemat redan, vi hade dessutom inte tillgång till matsalen, där vår första och största scen skulle äga rum. Så jag och Pelle fick använda våra, ganska charmiga, huvuden och förvandla kapprummet i skolan till en matsal.
Jag kände stressen anlända i min kropp när jag tittade på alla skådespelare och statister som samlats på plats och som tittade förbryllat medan vi gjorde vårat bästa för att förvandlingen skulle bli så trovärdig som möjligt.
Samtidigt som detta så var jag tvungen att förklara för skådisarna vad det var scen vi skulle köra, och leta rätt på den i manus åt dem. Sen var det ju en bunt stackars förvirrade statister som måste informeras om vad det var för tok vi höll på med.
Jag hade dessutom bestämt mig för att markera när jag var regissör och när jag var civil, eller ja, när jag var så jag ville att allt skulle vara i ordning och funka, samt när jag var gamla vanliga flummiga Kris. Detta gjorde jag med en hatt. Hatt på, regissör. Hatt av, Kris.
Dock gjorde hatten mest så att det såg ut som om jag spelade i Eldkvarn. Jaja, då är det i alla fall inte bara Rahel (Matti) som behöver vantrivas i sina kläder.
Matsalen blev i alla fall mycket mer lyckad än vad man kunde tro, och jag började försöka få alla att byta om och se till att sminka sig för att göra sig redo för filmning.
Då kommer Milica (Gry) fram till mig och fråga: ”Vart är Shani någonstans?”
”Euhm, jag vet inte….” svarar jag.
”Jag påminnde henne igår.” sa Mathilda (Linnea)
”Fuck” sa jag.
Min kameraman Anton ringde upp Shani (Vera), som låg och sov i Svartvik, eller nåt sånt.
Pelle fick agera taxi och pös iväg med Anton för att hämta henne.
Nu började stressen komma tillbaka och jag tittade ut genom de stora fönster som var bakgrunden i vår matsalsscen. Dagsljuset höll på att försvinna snabbt.
Som tur var kunde jag ställa i ordning det sista i scenen medan vi väntade på Shani. Den fejkade maten skulle t.ex. på plats.
I filmen Nattens Barn hade vi en budget på 100 kr.
I den här filmen har vi en budget på 100 000 kr.
I Nattens Barn käkade de snabbmakaroner och ketchup i matsalsscenen.
I den här filmen käkade de snabbmakaroner och pastasås.
Klasskillnaden är tydlig.
Maten såg, trots all stress, ätbar ut. Det var Kristin (allt-i-allo) och Pelle som fixat den medan jag babblat med alla skådisar.
Ganska precis när kapprummet såg ut som en matsal på riktigt så dök Shani upp, nyvaken och smått förvirrad.
Så innan vi såg till att kameran rullade för den första scenen så kände även ungdomarna av stressen. Man började få beslutsångest över vilka kläder man skulle ha, man tog en sista genomgång av sitt hår och sitt smink för att göra sig i ordning.
Samtidigt så hade även Petter (Gerhalt Kreckelmann) dykt upp för att hälsa på. Han skrattade lite förnöjt åt att vi var försenade. Han som var med under Nattens Barn inspelningen hade inte förväntat sig något annat.
Trots många statister, fler än vad jag trott och två stycken som jag och Pelle fortfarande inte vet vilka de var (nån som vet vilka de två blonda tjejerna första dagen var?), så hade vi ingen som kunde agera mattant och lägga upp maten på talrikarna åt Houshang (Palamedes) och Kim (Kay) i deras första scen.
Kamerakåt som han är, så ställde ju Petter så klart upp. Han skaffade ett par lösbröst och en grytvante sen var mattanten på plats.
Hur Houshang klarade av att hålla masken när Petter hävde ur sig ett ”Sssssssås?” med falsettröst mitt under Houshang och Kims dialog är för mig ett under.
Men när vi väl rullade kameran, då vi glömt att kirra en klappa så använde i en matbricka med post-it lappar som det, så visade det sig att jag kunde slappna av rejält.
Houshang och Kim gjorde sin första dialogscen finfint och när vi sen gick över till att filma Shani, Milica och Hannah (Ellen) så blev jag ännu mer positivt överraskad.
Shani, som försovit sig och inte riktigt vaknat än, levererade sina repliker helt klockrent. Det är nästan så att jag tror att hon varit hemma och smygtränat och inte alls försovit sig. Eller så är hon helt enkelt en naturtalang.
Tjejerna satte i alla fall sin scen relativt snabbt och den kändes som om den gick dunderbra.
Så det var nu dags för Houshang och Kim att köra en till dialogscen. Den här gången sittandes och de ska dessutom bli avbrutna av Elias (Mårten), Tobbe (Björn) och Martin (Christian) som är det gäng som gör livet surt för Kay i filmen.
Den här dialogen var lite krångligare att ta sig igenom men satt tillslut.
Det var nu dags för lärarna att göra en liten cameo i den här scenen. Med lite on-the-fly tillägg i manuset så fick Bolme och Naturläraren ett fint litet moment i matkön.
Men trots att alla skådespelare och statister levererade scenen bra så kändes den inte 100%. Det var trots allt första scenen och ljuset försvann fort för oss. Det var ju som sagt stooooora fönster bakom alla i scenen. Så när det var dags för matpaus och alla drog till Domsaga så stannade jag kvar, det behövdes dessutom för annars kom vi inte in på plats igen, och kollade igenom det vi hade filmat.
Det var blandade känslor jag fick av materialet. Det märktes tydligt att det var den allra första scenen vi filmade och det märktes att folk tappade energi efter all väntan och för att man hungrig. Samtidigt så var alla duktiga i sina scener och bäst av allt så gör sig alla så bra på bild, vilket gör att deras insatser förstärks ännu mer.
Men jag märkte något hemskt…
Kim hade inte på sig förbandet som Kay ska ha. Alla tagningar där man ser Kims hand kan vara förgäves. Vi märker om vi måste filma om detta när vi har pick-ups.
Inte en så bra start alls.
Men det skulle snart vända.
Det var nämligen dags för den scen som kommer att vara under förtexterna. Vi följer Kim då han går genom skolan och blir då introducerade till de olika karaktärerna som är i skolan. Det hela filmades med, vad vi kom att kalla, Basun-Kameran. Basun-Kameran är en rullstol med ett kamerastativ fasttejpat med gaffatjep. För att stabilisera åkningarna så är man tvungen att ha någon sittandes i stolen samtidigt som någon sköter kameran. Den som sitter i rullstolen sitter dessutom jävligt obekvämt på en sitstillverkad av gaffatejp och måste gå med sina ben för att åkningen ska bli i rätt tempo.
Det var min assistenter Anton och Böös som bygde i ordning Basun-kameran och det var även de två som bemästrade tekniken att köra den.
I alla fall så följde Basun-kameran efter Kim då han gick igenom skolan, och vid varje skåprad så panorerade kameran upp mot skåpen för att introducera karaktärerna.
Vid en skåprad så introduceras Matti för publiken. Rahel, som spelar Matti, kom själv på att det vore roligt om han skulle bli intryckt i ett skåp av tuffingarna. Det ömmar lite i mig att han kom på det föra mig, men Rahel har ett bra huvud på sina axlar. Hela åkningen genom skolan blev i alla fall väldigt lyckad och den slutar upp i att Milica och Hannah har en dialogscen. Scenen blev, trots trötthet och nervositet, väldigt bra och det kändes som vi fick ett bra slut på dagen.

När jag väl landade hemma i min lägenhet så kändes det otroligt bra trots allt missöde i början. Det kändes nog inte så bra bara för att själva filmningen gick bra, utan för att det är så otroligt härliga skådespelare jag har att arbeta med. Inte bara skådisarna utan alla som hjälpter till bakom kameran och alla statister också.
Att de kan kämpa på så under så lång tid utan att gnälla är helt otroligt och det är så att man inte kan säga nog hur bra man tycker om alla.
Världens bästa ungdomar (och vuxna) jobbar man med.

Filmningen fortsatte på Söndagen.
Den updateringen kommer skrivas snarast möjligt, men jag måste ju vara duktig och ta hand om vardagsverksamheten nu.

/Kris ”regissören-med-en-hatt-så-han-ser-ut-som-han-spelar-eldkvarn” Dybeck