Den största anledning för mig att se den här filmen var på grund av Roberto Benigni som jag tidigare har sett i några filmer av Jim Jarmuscb (som jag älskar), att La Vita é bella dessutom vann oscars och hyllades utöver världen gjorde mig ytterligare sugen på att se den. Som tur var så gick den på TV:n för någon vecka sedan och jag passade då på att se den, och jag blev väldigt besviken.

La Vita é bella handlar om en man vid namn Guido Orefice och filmen är i stort sett updelad i två delar, i den första delen så handlar filmen om hur Guido försöker charma sitt livs stora kärlek med sin humor medans del två handlar om hur Guido och hans son hamnar i ett koncentrationsläger (filmen ut spelar sig under andra världskriget) och Guido lurar sin son att det hela är en lek där vinnaren får en egen stridsvagn . Den första halvan har ett större fokus på komik och består snarare av en hel del löst ihopsatta sketcher, problemet är bara att dem sällan är särskilt roliga trots Benignis komiska timing som är riktigt bra. Den andra halvan är betydligt allvarligare och Guidos försök att hålla sin son ovetandes om hemskheterna som pågår runt honom är både rart och känslofullt, men även nu finns en hel del skämt.

Det största problemet med filmen är skämten, det är en dramakomedi men skämten är sällan roliga och satiren funkar tyvärr inte alls. Den första delen av filmen är dessutom ganska tråkig, karaktärerna känns oengagerande och Guidos jakt på sin kärlek blir snabbt repetitiv och ointressant. Man bryr sig egentligen inte om det hela och när skämten inte heller funkar så finns det ingenting som håller en kvar. Som tur är så rycker den upp sig i andra halvan när den blir lite allvarligare, den är fortfarande inte rolig men nu är den i alla fall rar och lite känslosam i alla fall, trots att den aldrig rycker tag i tittaren lika så mycket som den har potential att göra. Jag hade förväntat mig mer, stundtals satt jag bara och väntade på att den skulle ta slut, men i slutändan så är det en hel okej film.

6/10

Det var otroligt mycket snack om Slumdog Millionaire ett tag, Danny Boyles film tog världen med storm och kammade hem så många som åtta stycken oscars och en mängd andra priser. Jag har haft planer på att se filmen ett bra tag men det har inte blivit av förens nu, trots att jag flera gånger blivit rekommenderad att se den. Att Danny Boyle dessutom har stått för lysande filmer som Trainspotting gjorde bara att mina förväntningar ökade ännu mer och själva idén med ”Vem Vill Bli Miljonär” lät väl även lite smått intressant på pappret. I slutändan så är den dock inte det.

Filmen handlar, för dem som inte vet, om Jamal, en outbildad tonåring ifrån slummen som har lyckats komma till sista frågan i den indiska versionen av ”Vem Vill Bli Miljonär”. Ingen kan självklart acceptera att en fattig 18-åring slår både läkare och advokater och han anklagas för fusk och för polisen så får han gå igenom sin livshistoria för att berätta om hur han kunde svaren till de olika frågorna. Boyle försöker berätta historian på ett nytt vis men i slutändan så är det en väldigt linjär och förutsägbar historia som inte är någonting nytt under solen.

Slumdog är en typisk hollywood-feelgood-film, fast i Indiens slumområden. Den försöker få oss att skratta, gråta och hoppas men vi har sett allting tusentalsgånger förr. Jamal är den snälla, oskuldsfulla pojken med en storbror som börjar jobba för en gangster. Under sin barndom så upplever dem barn som får rinnande tenn i ögonen för att blinda tiggare drar in dubbelt så mycket pengar, bordeller och mord men det det är filmat så att det aldrig känns särskilt hemskt, det känns knappt som att dem har det särskilt illa i slummen. Karaktärerna är dåliga och typiska stereotyper, det är pojken vars stora kärlek har blivit bortförd, flickan som älskar pojken och bara väntar på att han skall komma och rädda henne ifrån hennes elaka man och så är det pojkens bror som förstås är jätteelak genom hela filmen men i slutet går igenom en förvandling och blir en martyr.

Utöver att karaktärerna är stereotyper så är själva storyn väldigt osannolik, vilket jag å andra sidan inte har något problem med men det kunde gjorts så mycket bättre. Inte heller skådespelet var särskilt bra, han som spelade Jamal som 18-åring bjöd i stort sett på ett enda ansiktsuttryck och både han och brodern överspelade en hel del. Fotot är dock riktigt snyggt på sina ställen men själva stilen faller mig inte i smaken i alla scener, även musiken hade jag stundtals ganska svårt för även om den onekligen befäste en speciell känsla.

I slutändan så är det en godkänd film, det är en film som skall få folk att må bra samtidigt som den vill ge (vilket den misslyckas med) lite samhällskritik om hur folket lever i slummen. Den bjuder självfallet på det obligatoriska lyckliga slutet, för trots att Jamal har haft det tufft hela livet och levt i fattigdom så kommer det i slutändan bli bra, bara man har hopp! Det är inte särskilt förvånande att den vann massor av Oscars.

Jag hade inte hört talas om filmen förens jag kollade vad som gick på TV:n idag, när jag läste tidningen så tyckte jag dock att den lät lite intressant och den hade dessutom ett ganska högt betyg på IMDB (vilket visserligen inte betyder någonting, men ändå), så jag bestämde mig för att se den i brist på annat att göra. Det visade sig vara en dålig idé.

La Ville est tranquille (eller The Town Is Quiet som den heter på engelska) utspelar sig i Marseilles som är en stad i kris och man får följa ett gäng olika karaktärer som alla är arbetarklass och för det mesta också har ett eller annat problem. I fokus står Ariane Ascaride som är en hårt arbetande kvinna vars dotter är en knarkare som tar till prostitution för att kunna försörja sitt beroende, men filmen hoppar ofta mellan olika karaktärer och knyter ihop dem med varandra. Filmen gör allt för att vi ska bry oss om karaktärerna och tycka synd om dem men den misslyckas fatalt på grund av att karaktärerna för det första är outvecklade men också för att dem är tråkiga och oengagerande. Jag kunde verkligen inte bry mig om någon av dem och då får man i slutändan ingenting utav att se en film där allting handlar om karaktärerna.

Utöver att filmen hade oengagerande karaktärer så var den också tråkig och ointressant. Kameraarbetet kändes mediokert, fotot var tråkigt och det var dessutom lite svårt att hålla isär allting för att den hoppade mellan så många olika karaktärer. Filmen var också på tok för lång men skådespelet var dock helt okej och soundtracket var bra, men bortsett ifrån det så fanns det inte mycket att hämta i filmen. Hur mycket jag än uppskattar antikapitalistiska budskap och filmer som skildrar arbetarklassen och dess svårigheter så går det inte komma ifrån att det rör sig om ett mediokert hantverk och ett tråkigt drama, helt enkelt. Att den är så omtyckt på IMDB är ett mysterium för mig.

4/10

Jag älskar Jim Jarmusch. Jag älskar hans stil och hans filmer och han är en av de regissörer som inspirerar mig allra mest. Det var snart ett år sedan jag såg Mystery Train för första, och enda, gången och jag kände att det var dags att friska upp minnet och se om den. Mystery Train består av tre olika delar som alla har Elvis Presley, Memphis och ett hotell gemensamt. Alla tre delar utspelar sig under samma kväll och involerar samma hotell. I sann Jarmusch-anda så är filmen full av absurda karaktärer, nästan alla karaktärer i filmen är smått absurda och knepiga men också fruktansvärt härliga. Den typiska coolheten som genomsyrar alla Jarmusch filmer finns det också gott om.

Skådespelarna funkar utmärkt och som vanligt så har Jim slängt in ett gäng musiker i filmen, Screamin’ Jay Hawkins spelar en av två receptionister i hotellet, Joe Strummer har ena huvudrollen i den tredje delen och Tom Waits har en liten roll som radiotalar. John Lurie (som också har varit med i några av Jarmusch filmer) står för soundtracket och det är riktigt bra och stämningsfullt. Steve Buscemi bjuder också på en tidig och riktigt bra rolltolkning. Filmen lyckas bygga upp en grym atmosfär(och vad jag har förstått så fångar den Memphis-känslan perfekt) och fotot är snyggt och som vanligt så är sparsamt med klippningar och stundtals minimalistiska kamerarörelser. Dialogen är underbar, den är cool, rolig, absurd och mycket mer än så, alla karaktärer är fascinerande och de tre delarna är intressanta. Dessvärre är filmen lite ojämn, segment ett är lysande, den andra delen tappar dock lite i kvalité (men är fortfarande bra) men den tredje är återigen mycket bra.

Filmen är riktigt bra, jag gillar den väldigt mycket och då främst del ett och tre. Den är väldigt cool och fascinerande och jag gillar sättet den behandlar tid samt berättar historier på och sedan får dem att knytas ihop. Det skulle inte förvåna mig om Quentin Tarantino sneglade en hel del på hur Jarmusch använder tid och historier inför Resevoir Dogs, fast jag vet så klart inte om han gjorde det. En grym film är det hur som helst.

8/10

När man talar om Scarface så tänker dem allra flesta på De Palmas film ifrån 1983 med Al Pacino i huvudrollen (”Say hello to my little friend!”), vad många däremot kanske inte vet är att det faktiskt är en remake av en film ifrån 1932. Den enda skillnaden när det gäller storys är väl dels att karaktärerna har olika namn men också att i originalet så rör det sig om alkohol medans det i remaken är ett drogimperium som han driver. Eftersom remaken är gjord 50 år senare så utspelar den sig också under en helt annan tidsperiod men annars så är filmerna i stort sett likadana.

Paul Muni har huvudrollen som den instabila och ambitiösa gangstern Antonio ’Tony’ Camonte som klättrar inom de kriminella rörelserna ifrån en småskurk till en storgangster men vars sug efter mer makt i slutändan blir hans undergång. Muni har medvetet sminkats och filmats så att han skall vara oattraktiv och det är han, han är fortfarande riktigt cool dock, han leverar sin dialog klockrent och har gott om stil och han passar helt enkelt utmärkt som gangster. Howard Hawks gjorde filmen för att uppmärksamma problemet med den ökade gängkriminaliteten på 30-talet och han gjorde den ihopp om att regeringen skulle göra något åt problemet. Jag gillar Hawks stil, filmen är riktigt snygg och stämningsfull. Filmen är, självfallet, inte lika grov som remaken men den var för sin tid oerhört kontroversiell och ovanligt våldsam för att vara ifrån 30-talet, allting är dessutom gjort med sådan finess att den ser betydligt bättre ut än remaken.

Filmen är hård och allvarlig men Hawks slänger också in lite komik i det hela och det funkar faktiskt oväntat bra. Scarface är spännande, engagerande, cool och underhållande samtidigt som den bjuder på viktig samhällskritik. Framför allt så är det dock ett fantastiskt hantverk av Hawks och en riktigt bra film och den är bättre än remaken, tyvärr lär den väl dock aldrig ses av lika många människor.

8/10

Pink Floyd är, i mina ögon, ett lysande band. Deras diskografi är full av riktigt bra skivor, även om somliga är bättre än andra, och i stort sett alla har förmodligen någon gång hört Another Brick In The Wall (part 2) även om dem kanske inte vet om det. The Wall är dock deras mest överskattade album, Meddle, Atomic Heart Mother, Dark Side of the Moon, Animals och Wish You Were Here är alla starkare album än The Wall och många av Floyds skivor har jag ännu inte hunnit lyssna in mig på. Problemet med The Wall är framför allt att det är en ojämn skiva. Missförstå mig inte, många av låtarna är riktigt bra men det finns också en del som känns ganska ”meh”, det är helt enkelt alldeles för många låtar på albumet för att Floyd skall kunna hålla en jämn kvalité genom hela. I filmversion fungerar dock plattan alldeles utmärkt, och det är filmversionen som jag skall skriva om. Roger Waters (som har skrivit stora delar av Pink Floyds musik) kontaktade Alan Parker och Gerald Scarfe med planerna om att spela in en spelning ifrån Pink Floyds magiska The Wall-tour, men Parker övertalade Waters att göra en spelfilm istället, och så blev det.

The Wall handlar, precis som albumet, om rockmusikern Pink som i sin isolation ifrån omvärlden tar en tur ner i galenskapen. Man får följa honom ifrån hans barndom med sin överbeskyddade mor och far som dog i andra världskriget, till hans liv som vuxen man vars fru är otrogen. Alla dessa saker som han har upplevt blir små tegelstenar i det som senare blir hans inre mur emot resten av världen. Pink Floyd The Wall är dock en ovanlig film, det finns dialog i filmen den är sparsmakad och dialogen är inte av något värde alls. Det är musiken som för historien framåt och man måste lyssna på låttexterna för att förstå vad som händer på skärmen. Detta är ett inte helt vanligt narrativ och tillsammans med mängder av visuella metaforer så kan det bli väldigt förvirrande om man lyssnar på texterna.

Filmen är riktigt, riktigt häftig. Jag har sett den några gånger förr och jag tycker fortfarande att den är riktigt bra. Många av scenerna är lysande och känslofulla, musiken är så klart grym även om några av låtarna inte riktigt håller samma kvalité som andra. Alla låtar ifrån skivan finns inte med och några nya har specialskrivits för filmen för att få det hela att hänga ihop bättre och det funkar väldigt bra. Utöver det så är Gerald Scarfes animationer genialiska. Hans bizzarra och satiriska bilder är fullkomligt briljanta och tillsammans med musiken så byggs det upp en mycket intressant ljudbild och atmosfären är perfekt. Detsamma gäller genom hela filmen, atmosfären är riktigt tät och filmen bjuder på många minnesvärda scener.

Även om Bob Geldof inte har särskilt många rader dialog så porträtterar han Pink perfekt, hans förmåga att uttrycka känslor är slående och jag kan faktiskt inte tänka mig någon som kan spela Pink lika bra. Hela filmen är helt enkelt riktigt bra. Jag förundras ständigt över hur de kan ha kommit på vissa scener och foton. Det är också intressant att Parker, Waters och Scarfe alla är väldigt envisa personligheter, de ger inte gärna med sig och har alla sina egna distinkta vision av det hela. Enligt uppgifter så skall Parker och Waters ha hatat att arbeta med varandra och det var en ganska krävande process. Ur allt detta så har dock ett mindre mästerverk vuxit fram och en, för mig, väldigt inspirerande film som dock kan verka svår att ta till sig och också även förvirrande på grund av dess inte alltför vanliga vis att berätta en historia på.

9/10

När en regissör blir kallad för Andrei Tarkovskys efterföljare så medföljer genast en enormt stor press. Att ens bli jämförd med den största poeten inom filmindustrin måste betyda att man är någonting utöver det vanliga. Vozvrashcheniye (eller The Return som den heter på engelska) är regissören Andrei Zvyagintsevs debutfilm och den handlar om två pojkar vars far som inte har varit hemma på 16 år plötsligt dyker upp utan förklaring och bestämmer sig för att ta med sig pojkarna på en fisketur. Så pojkarna och fadern, som de aldrig har träffat, åker ut på en resa ut i vildmarken och upplever en onekligen händelserik resa.

Att filmen skulle vara i närheten av en Tarkovsky-film håller jag inte med om, långt ifrån. Däremot är filmen helt okej. Fotot är fint med bleka färger som sätter en passande stämning. Storyn är på snudd till minimal men den är trevlig och karaktärerna är realistiska och man bryr sig lite smått om dem, dessvärre når filmen aldrig sin fulla potential. Filmen rör sig med ett väldigt långsamt tempo men i början av filmen så känns den inte så engagerande, men efter halva så växer den och blir bättre. Skådespelet är bra och som jag nämnde så är karaktärerna realistiska, regissören har också valt att knappt berätta någonting alls för tittaren utan det är upp till oss att i slutändan pussla ihop det hela, vilket är trevligt och gör att man vill se om den i hopp om att upptäcka nya saker som man missade första gången.

Men det är ett fint drama som stundtals når högt men som är ojämn och inte når sin fulla potential. Filmen är långt ifrån Tarkovsky-nivå och långt ifrån ett mästerverk, men den är rätt bra. Andrei Zvyagintsevs har definitivt möjlighet att regissera stora verk i framtiden så jag kommer med glädje se hans andra verk.

6/10

2006 så fick Clint Eastwood för sig att filma slaget om Iwo Jima ur två synvinklar, dels ifrån den japanska sidan (Letters from Iwo Jima) och dels ifrån den amerikanska sidan (Flags of our fathers). Den förstnämnda filmen såg jag idag och Flags of our fathers såg jag för någon vecka sedan men har ej haft tid att skriva om den än. Eftersom båda filmerna hänger ihop lite smått så bestämde jag mig för att slå två flugor i en smäll och skriva om båda filmerna i samma text.

Letters from Iwo Jima handlar om hur japanerna försökte försvara ön Iwo Jima emot amerikanarna. General Tadamichi Kuribayashi får i uppgift att försvara ön, han kommer dock med några annorlunda idéer som inte följer japanernas traditionella mall för försvar och han möter därmed motstånd från både fienden och sina underordnande. Bland de japanska soldaterna finns en ung bagare vid namn Saigo som kämpar för sin överlednad och filmen följer framför allt dessa två karaktärer under slaget om Iwo Jima. I Flags of our fathers får vi istället följa historien om de sex män som satte upp en flagga på Mount Suribachi på Iwo Jima. Ett foto på soldaterna när dem reser flaggan blir genast en symbol för hopp och den amerikanska regeringen kallar hem de tre överlevande av de sex och där får dem ge sig ut på resa för att skrapa ihop pengar till kriget.

Trots att båda filmerna behandlar samma slag så är filmerna ganska olika varandra, fast det finns samtidigt en mängd likheter när det gäller utformning. Båda filmerna har också samma matta färgschema som verkligen passar bra till krigstemat samtidigt som dem båda bjuder på en del mäktiga scener. Båda filmerna handlar dessutom om propaganda på olika vis, i Flags of Our Fathers handlar det om hur staten utnyttjar vad som helst för att kunna skrapa ihop pengar och inge hopp medans det i Letters from Iwo Jima handlar om den propaganda som de japanska soldaterna och invånarna hjärntvättas med via staten.

Filmerna är långt ifrån perfekta men dem är båda väl utförda, har engagerande historier, snygga strider och är helt enkelt bra filmer. Jag personligen tycker dock att Letters From Iwo Jima är snäppet vassare än Flags Of Our Fathers då jag fastnade mer för den berättelsen, att en amerikansk hollywoodregissör dessutom vågade göra en storfilm på enbart japanska (i stort sett) är också coolt.

Flags of Our Fathers: 7/10
Letters From Iwo Jima: 7/10

Jean-Luc Godard är en mycket fascinerande regissör. Jag har bara sett tre av hans filmer än så länge men dem har alla varit mycket coola, Godard har en väldigt annorlunda och intressant stil. 2 ou 3 choses que je sais d’elle handlar om tre saker, Paris, karaktären Juliet Janson samt skådespelaren som spelar Juliet, nämligen Marina Vlady. Juliet lever ett ganska vanligt men tråkigt liv och ibland försörjer hon sig som prostituerad. Själva handlingen är dock inte av någon särskilt stor vikt, istället är filmen en möjlighet för Godard att få ut sina åsikter om Paris på 60-talet.

Godard är berättarrösten och han berättar vad som händer med låga viskningar vilket ger en paranoid känsla. Han talar om Paris, kommersialisering, män och kvinnor, krig, politik och lite allt möjligt helt enkelt. Det hela känns lite som en dramatiserad dokumentär där Godard kritiserar den riktning som Paris är på väg emot samtidigt som hans tydliga marxistiska åsikter lyser igenom. När Godard inte talar med sin viskande röst så bryter skådespelarna titt som tätt den fjärde väggen och börjar tala om sina känslor och åsikter rätt in i kameran.

Det är en förvirrande film, ena sekunden så står Juliet och presenterar sig själv för att i nästa sekund så har kameran bytt till att filma henne ifrån ett annat håll och hon presenterar sig återigen med samma presentation fast denna gången med namnet Marina Vlady. Filmen är rörig och den är svår att greppa men den är engagerande och fascinerande. Den är väldigt långsamt men den är också riktigt cool och inspirerande, stilen på filmen är fantastisk och fotot är mycket vackert. Detta medför dock att det inte räcker att se den en gång, jag var dessutom trött när jag såg den så jag hade inte en chans att kunna ta upp ens en bråkdel av filmen, likväl så njöt jag dock av att se den. Det är utan tvekan en sådan film som kommer att växa för varje gång man ser om den.

7/10